3 inlägg Inlägg publicerade i Lars Ericson Wolke

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Kapare och pirater

kapareochpiraterTitel: Kapare och pirater – I nordeuropa under 800 år
Författare: Lars Ericson Wolke
Förlag: Historiska Media (2012)

Vår gamle vän Lars Ericson Wolke är tillbaka med en ny bok och tar oss ut på nya äventyr till havs. Denna gång är det kapare och pirater i de nordiska farvattnen som har hamnat under luppen hos den stringente historikern. I korta ordalag är boken uppdelad i olika tidsperioder från 1000-talet nästan fram till våra dagar. I varje tidsperiod gör författaren en redogörelse för vilken sort pirat- och kaparaktivitet som var aktuell i främst Nord- och Östersjön. Allt är mycket prydligt uppradat men en aning torftigt berättat då det inte finns plats för djupare redogörelser utan det mesta handlar mest om vilka politiska konsekvenser olika sjöaktioner fick. Detta är i och för sig intressant och ingen kan klaga på den vetenskapliga underlaget av verket.

Trots att tekniken och metoderna har gått framåt så har mycket av pirat- och kaparverksamheten i stora drag sett likadan ut i alla tider. Från våra fruktade vikingar till de sista nordiska kaparkrigen på 1800-talet så har det handlat om lägga beslag på så mycket tonnage som möjligt samtidigt som man stryper fiendens handelsförbindelser. En intressant sak som jag ändå lärde mig var skillnaden på olika sorts sjöbusar. Här följer en kortare lista som ni också  kan finna intressant.

Pirat – En kriminell sjörövare som inte är sanktionerad av någon stat.
Kapare – En sjörövare som är statligt sanktionerad att kapa fientliga fartyg.
Korsar – En sjörövare som härjade på Medelhavet.
Buckanjär – En sjörövare som härjade i Karibien eller efter den sydamerikanska kusten.

Kapare och pirater är mest en bok för de intresserade. En stadig ström av olika kriminella piratdåd och ”lagliga” kapningar med kort redogörelse sköljer över läsaren tillsammans med några mindre personporträtt. Det hela ger för den oinvigde en inblick i en nästan bortglömd era av dramatiska händelser och tragiska livsöden. Det är så lätt att tänka på pirater som den man ser på filmer, som Pirates of the Caribbean, att man lätt glömmer bort att vi här uppe i norden har haft våra egna sjörövare som roffat, skövlat och lemlästat lika gott som någon annan.

Sjöslag och rysshärjningar

sjoslagTitel: Sjöslag och rysshärjningar – Kampen om Östersjön under stora nordiska kriget 1700-1721
Författare: Lars Ericson Wolke
Förlag: Norstedt (2012)

Sjökriget under det stora nordiska kriget är en föga berättad historia, i alla fall om man jämför med de hyllrader av böcker som behandlar landkriget i alla dess former. Det de flesta inte tänker på är att Sverige i början av 1700-talet var ett sjöimperium som behärskade stora delar av Östersjön genom sina provinser i Baltikum och Tyskland. Lars Ericson Wolke gör en djupdykning i ett av den svenska flottans mest okända kapitel och skildrar en historia fylld av kamp, motgångar och nederlag. Boken är inte precis någon stämningshöjare utan en deprimerande men välskriven läsning om en flotta med alldeles för litet resurser och en kung som satsade allt för mycket på armén. Trots detta dominerade Sverige Östersjön under krigets första årtionde. Detta dels tack vare att Danmark och deras fruktade flotta hade tvingats till vapenstillestånd genom freden i Traventhal (1700) och dels genom att både Ryssland och Polen saknade flottor att tala om i Östersjön. Men efter slaget vid Poltava började bilden att ändra sig hastigt och mindre lustigt för svensk del. Danmark anslöt sig åter till kriget och Peter den store började bygga sin armada av roddgalärer. Att pesten samtidigt nådde Sverige gjorde inte saken bättre. Den svenska flottan försökte tappert att spärra av finska viken samtidigt som man försökte skydda sina tyska kolonier från danskarna. Tidvis var flottan framgångsrik men för det mesta gick mycket på tok, speciellt efter att ryssarna på allvar började välla in i både Baltikum och Finland och erövrade den ena svenska staden efter den andra. Till slut var Sverige så tillbakapressat att ryssarna vågade språnget över Ålandshav och anföll den svenska östkusten från Piteå i norr till Norrköping i söder. Även Gotland fick otrevligt ryskt besök genom tre olika nålsticksoperationer. Efter härjningarna på östkusten insåg den svenska ledningen att kriget var över. För att få fred blev Sverige tvingade till betydande landavträdelser. Bremen, Verden, Vorpommern, Livland, Estland, Ingermanland och en del av den finska karelen bytte ägare innan freden i Nystad (1721) kunde undertecknas. Sverige fick dock behålla nästan hela Finland och behövde inte göra några landavträdelsen till arvfienden Danmark vilket måste ses som det enda ljuset i mörkret.

sjoslagetvidhangouddSjöslaget vid Hangö udd av Aleksej Bogoljubov (1877)

Det mest intressanta som boken förtäljer är hur skiftande flottans uppgifter kunde vara. Förutom transport och regelrätta sjöslag deltog den i rena amfibieoperationer, insjökrig (på Ladoga och Peipus), kaparverksamhet, konvojering och en långväga expedition till Vita havet med ett misslyckat anfall mot avlägsna Archangelsk. Men det stora problemet var alltid att det svenska stormaktsriket var för stort att försvara. Som en vis hobbit för mycket länge sedan sade, ”Som när man stryker ut (en klick) smör över för mycket bröd.” Flottan kunde helt enkelt inte vara över allt på en gång utan att riskera total undergång. Det är med andra ord en imponerande bedrift av flottan att man höll Sverige kvar i kriget så länge som man gjorde. Kanske hade det varit bättre om flottan hade varit svagare och Sverige tvingats till fred tidigare. Då kanske några av de 200.000 svenskar som dog under kriget hade kunnat skonas. Det är en intressant siffra det där med 200.000 svenskar som dog med tanke på att riket bara hade mellan 1,5 och 2 miljoner invånare. Det betyder att ungefär 10% av befolkningen dog vilket måste anses vara en astronomisk hög siffra med dagens mått mätt. Tänk er själva om ungefär 1 miljon svenskar i dagens Sverige skulle dö, vad skulle detta få för konsekvenser? Infrastrukturen skulle tämligen omgående falla samman och ett klagorop utan dess like skulle eka ut över Europa. En ofattbar och mycket skrämmande tanke.

När jag läser boken får jag i min roll som lekman känslan av att Sverige gjorde två avgörande misstag under det stora nordiska kriget som resulterade i att man led nederlag. Det första felet var att Karl XII anföll Ryssland istället för att försvara Baltikum och de andra östliga provinserna. Det andra felet var att Sverige lät (eller blev tvingade av England och Nederländerna beroende på hur man ser på saken) Danmark behålla sin starka flotta i början av kriget. Utan dessa misstag tror jag att Sveriges gränser skulle se betydligt annorlunda ut än de gör idag. Kanske skulle Nöteborg fortfarande vara Sveriges östligast stad men vem vet. Jag rekommenderar denna bok till alla som vill få en ytterligare dimension till det svenska stormaktsrikets fall. Lars Ericson Wolke gör en förbehållslös skildring om hur livet i flottan var under början av 1700-talet och hur den opererade. Många intressanta aspekter från hur man skaffade fram båttimmer till hur många stridsdugliga skepp Sverige och fienden hade till förfogande under respektive tidpunkt under krigets lopp tas upp. Även det inte helt friktionsfria samarbetet mellan Danmark och Ryssland behandlas och får en att undra över vem som egentligen var vän respektive fiende. Det enda jag kan klaga på är att det inte finns någon bra beskrivning över vad som skiljer det förvirrande stora antal skeppstyper som nämns åt (galjot, kröjare, brigantin, schaloup m.fl.). Kanske är detta inte så viktigt men jag hade uppskattat en kortare förteckning så att man hade förstått litet mer ingående hur styrkeläget verkligen var under kriget.