26 inlägg Inlägg publicerade i Karl XII

Var Karl XII homosexuell?

denvaldsammesoldatenDen våldsamme soldaten (Victor A. Victor) – En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014)

Frågan har åter aktualiserats i och med Roy Anderssons guldlejonbelönade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. I filmen börjar scenen på en bar i nutid. Plötsligt rider en karolin in på en häst och kör ut alla kvinnor (denne karolin refereras i eftertexterna som ”den våldsamme ryttaren” och spelas av en gammal lagkamrat till mig från tiden då jag spelade amerikansk fotboll, trevligt att se honom igen). Därefter ser vi hur den karolinska armén marscherar förbi på väg mot Poltava och Karl XII rider in på baren och dricker kolsyrat vatten. Kungen blir betagen av den unge bartendern och tycker att han skall följa med ut i fält och sova i hans tält. Mer än så krävdes det inte för att denna diskussion skulle blossa upp igen.

Mig veterligen finns det inte ett endaste bevis på att Karl XII var homosexuell och då skall vi tänka på att det inte finns någon svensk kung som har blivit så skärskådad som han. Själv sade Karl XII att han var ”gift med krigshären”. Det skall finnas en historia om att Karl XII en gång sov med huvudet i knät på en annan karolin då han blev tvungen att sova utomhus en regnig natt men detta är inte heller direkt bevis på att han var homosexuell. Ett argument som brukar framföras i diskussionen är att Karl XII aldrig gifte sig och således måste ha varit homosexuell. Då skall man ta i beräkning att den unge kungen var 18 år när han drog ut i krig och sedan i stort befann han sig ständigt på fälttåg runt om i Europa. Det fanns med andra ord inte tid för fruntimmer.

Det finns heller inga bevis som vittnar om att Karl XII hade några älskarinnor. Som enväldig kung borde han ha kunnat roa sig med både det ena och det andra om han nu ville det. Det får mig att tro att han möjligtvis kan ha varit asexuell. Eller så var han disciplinerad nog att leva efter sin strikta lutheranska tro. Vi lär aldrig få veta sanningen i denna fråga och vem bryr sig egentligen? Homosexuell eller inte så var Karl XII Sveriges sista krigarkung och bör som så även bli ihågkommen.

Allt om Vetenskap
Tema Histora nr 6, 2014

aovth2014nr06En stor artikel om Game of Thrones och ett specialtema om Stormaktstiden. Kan det bli mycket bättre än så här? Allt om Vetenskap Tema Historia avfyrar denna gång den stora kanonen med några av mina riktiga favoritämnen.

I artikeln Game of Thrones: Riktig medeltid möter fantasy skriver Tomas Serholt om varifrån författaren George R.R. Martin hämtat inspiration till sin bokserie Sagan om is och eld. Det visar sig vara allt från Rosornas krig och Hadrianus mur till Djingis Khan och J.R.R. Tolkien. Jag finner det dock litet konstigt att Maurice Druons bokserie The Accursed Kings (på franska: Les Rois Maudits) inte nämns då denna bokserie sägs vara Martins största inspirationskälla. Hur som helst är det väldigt intressant att jämföra verklighetens händelser med de som förekommer i Martins verk. Det lustiga är att de fasansfulla nidingsdåd som utspelar sig i Game of Thrones är betydligt tamare än vad som hände i verkligheten. Talesättet Verkligheten överträffar dikten har aldrig varit sannare än här.

Numrets stora tema handlar om den svenska stormaktstiden, från Gustav II Adolf till Karl XII. På 26 välskrivna sidor av Lars Brander får vi läsa om alla kungar och drottningar som styrde Sverige och om hur adelsmän som Axel Oxienstierna på alla möjliga sätt försökte berika adeln på kungamaktens bekostnad. Detta tog dock slut med Karl XI som på bara några år manövrerade ut riksrådet och införde enväldet i vårt land som på den tiden inte var så avlångt. Det var mer runt och koncentrerade sig runt Östersjön. Som vanligt när det gäller sådana här populärvetenskapliga tidningar så är det stora svepande drag som gäller. Visserligen görs vissa fördjupningar men för det mesta handlar det om historia som var svensk bör veta. Är dina kunskaper i svensk historia knappa rekommenderas detta nummer för dig och för alla som gillar Game of Thrones förstås.

Slaget vid Fraustadt (kortfilm)

slagetvidfraustatI slutet av 90-talet lät Troja Television göra en kortfilm om slaget vid Fraustadt för Armémuseums räkning. Under filmens 15 minuter berättar Hans Villius klassiska stämma om slaget i stora drag med kartanimationer och historiskt återskapade scener. Av vad jag kan avgöra verkar det mesta stämma överens med vad Oskar Sjöström skriver i sin bok Fraustadt 1706 förutom på punkten om den ryska massakern och vad Karl XII tyckte om den. Kungens citat som nämns i kortfilmen är taget ur sitt sammanhang och gällde inte massakern utan att en del av fångarna skulle ombildas till svenska soldater. Inspirerad av detta kan man bara hoppas att någon gång i framtiden få se en riktig svensk karoliner-storfilm. I väntan på detta får vi njuta av denna kortfilm som går att beskåda på youtube i två delar.

Youtube: Slaget vid Fraustadt (del 1)
Youtube: Slaget vid Fraustadt (del 2)

Fraustadt 1706

fraustadt1706Titel: Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött
Författare: Oskar Sjöström
Förlag: Historisk Media (2008)

Rehnskiölds seger vid Fraustadt 1706 har alltid givit mig en liten klump i magen. Legenderna och myterna om denna klassiska karolinska seger har alltid på något sätt känts fel och full av överdrifter och uppdiktade fantasier. Tur då att Oskar Sjöströms bok Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött bringar klarhet där historiens dimmor alltid har legat tungt.

Men låt oss ta det från början för den oinvigde. Efter slaget vid Narva år 1700 beslutar sig Karl XII att marschera in i Polen för att göra slut på August II:s styre i landet. August den starke och Peter den store planerar dock att krossa den svenska armén genom att klämma den mellan hammaren och städet. Medan ryssarna uppehåller Karl XII och huvudarmén i öster planerar August ett anfall från Sachsen i väster. Allt som finns mellan sachsarna och Karl XII:s rygg är en liten svensk armékår på 10.000 man under befäl av Carl Gustav Rehnskiöld. Vid Fraustadt 1706 möter den karolinska armékåren Mathias von der Schulenburgs sachsiska här på 20.000 man. Svenskarna vinner en förkrossande seger med egna förluster på 400 stupade medan den sachsiska sidan med rysk förstärkning räknade 7.300 stupade med ungefär lika många tillfångatagna. Segern har därefter räknats som en av de riktigt stora eftersom oddsen verkligen inte var på svenskarnas sida. Så långt allting väl. Men hur var det egentligen med den dubbla omfattningen och massakern av 6.000 ryska krigsfångar? Låt oss ta dessa två myter i tur och ordning.

Med dubbel omfattning menas att en armés center anfaller fiendens center samtidigt som flyglarna går runt fiendens flanker och innesluter fienden och anfaller centern i ryggen. Denna taktik gjordes berömd av den kartagiske fältherren Hannibal vid slaget vid Cannae 215 f.kr. mot romarna. Det är en myt att Rehnskiöld skulle ha planerat sin taktik efter denna historiska seger. Att slaget för svensk del utvecklades till något som liknande dubbel omfattning berodde  mer på oförutsägbara omständigheter. När det gäller den högra flygeln upptäckte Rehnskiöld under uppmarschen att hela flygen inte kunde anfalla samtidigt (det var för trångt) så han lät dra ut denna dragonflygel ur linjen och beordrade den att gå runt och anfalla flankern. Ungefär samma sak hände på den vänstra flygeln men i detta fall togs initiativet helt på eget bevåg utan order från Rehnskiöld. Om man vill vara snäll kan man säga att det var en enkel omfattning. Att detta slag sedan sammankopplades med slaget vid Cannae är helt ett påhitt av 1900-talshistoriker.

regementetskalkSvenska karoliner mottager nattvarden vid Fraustadt 1706.
Målning: Regementets Kalk av Gustaf Cederström (1900)

Och hur var det med de ryska krigsfångarna? Mördade Rehnskiölds karoliner 6.000 värnlösa soldater som hade gett upp? Jag vill säga givetvis inte men ingen myt utan en gnutta sanning. Vad som hände var att ryssarna innan slaget hade vänt de vita vapenrockarna ut och in så att det röda fodret var utåt. Detta hade gjorts för att försvåra identifieringen av de ryska soldaterna eftersom de ansågs vara sämre än sina sachsiska vapenbröder (som bar röda vapenrockar). Det skulle med andra ord vara svårare för svenskarna att identifiera den sachsiska arméns svaga punkt i linjen. Efter slaget upptäckte karolinerna detta men de antog att anledning var att ryssarna försökte gå i fångenskap som sachsare. Detta ansågs av Rehnskiöld vara en allvarlig förseelse som var belagd med dödsstraff. 500 ryssar kunde sållas ut och dräptes sedan utan pardon. Att siffran sedan blev så hög som 6.000 berodde främst på rysk propaganda och att Voltaire skrev det i sin biografi om Karl XII. Var Voltaire fått sina uppgifter ifrån går inte att fastställa men denna verklighetsförvridna bild har därefter fått stort inflytande på senare historiker. Det ryska resultatet för slaget vid Fraustadt var: 4.000 dödade i strid, 500 massakrerade, 300 tillfångatagna och 1.800 som lyckades fly (alla siffror är ungefärliga).

Av alla böcker om karoliner jag läst är Fraustadt 1706 den jag läst snabbast. Efter att jag väl börjat fann jag det svårt att lägga ner den. Boken är ett måste för alla intresserade eftersom den gör upp med en rad historiska myter och nyktert ser på vad som verkligen inträffade. Ett extra plus får boken för alla fina kartor som beskriver slagets olika skeenden. Peter Englunds bok om Poltava har verkligen någonting här att försöka efterlikna. Ett litet minus utdelas för alla namn över döda och sårade som rabblas upp i tillsynes oändliga rader med ojämna mellanrum. Allt som allt är detta ett mästerverk som borde finnas i var svensks bokhylla.

David Hume

davidhumeTitel: David Hume – Humanisten och skeptikern
Författare: Gunnar Fredriksson
Förlag: Leopard Förlag (2009)

Ibland händer det oss människor att vi okynnesköper något som vi absolut inte tror oss behöva. Detta var fallet när jag köpte Gunnar Fredrikssons bok om David Hume på den sorgligt tunnsådda bokrean (2013) på Akademibokhandeln i Luleå. Genast kände jag igen det förskräckliga användandet av UV-lackade meningar på omslaget från de urfula omslagen till nyöversättningen av Sagan om ringen-böckerna som kom för några år sedan. Kanske var det därför som jag plockade upp boken och fann att samma person (som här inte skall nämnas vid namn) hade skapat båda omslagen. Normalt skulle jag inte befatta mig med en bok om någon gammal för mig okänd upplysningsfilosof men eftersom jag inte ville gå hem tomhänt från rean beslutade jag att ge boken en chans. Det var denna bok eller La Camillas memoarer som gällde och då var valet inte svårt som ni kan förstå. Boken om David Hume kostade inte många tjugolappar och hamnade därefter i min ständigt växande hög av böcker som skall läsas när jag får tid. Där samlade boken damm i några månader innan jag fattade modet att försöka förstå dess ”dunkla” budskap.

David Hume (1711-1776) var en av filosof, naturhistoriker och skeptiker av episka proportioner. Han kritiserade kyrkans irrläror och fördömde alla bestämda fördomar och svårförklarliga mystifikationer. Med rationella resonemang och logik försökte Hume visa att med sunt förnuft och vetenskapligt tänkande kan de mest frapperande dogmer avvisas. I boken får vi följa Humes liv och de verk han skrev. Om privatpersonen Hume får vi inte veta speciellt mycket om förutom att han var glad, fet och att kvinnorna gillade honom. Krutet har istället lagts på Humes skrifter och det mottagande de fick. Författaren Gunnar Fredriksson försöker på ett enkelt sätt förklara Humes alla ståndpunkter även om jag ibland tycker att han är litet för okritiskt partisk. Boken är lättläst men inte alltid lättförstådd. Det krävs en del förkunskaper i ämnet och att man vet vad en rad olika ord som slutar på -ism betyder. Den är på sina ställen oväntat rolig som när Hume beskriver Karl XII i ett mer negativt blickfång än sin dåtida kollega Voltaire. Så här skriver Hume: Det utomordentliga modet och den beslutsamma envisheten hos Karl XII ruinerade hans eget land och hemsökte alla hans grannländer. Men de har en sådan lyskraft och storhet i sin yttre framtoning att vi kan bli imponerade. Man kan, i någon mån, beundra dem, om det inte vore så att de många gånger visade alltför tydliga tecken på dårskap och förvirring.

Jag skall här inte gå in på vad jag själv tycker om Humes empiriska tankar om filosofi, humanism, teologi, nationalekonomi m.m. Det är upp till var och en att bestämma vad de själva tycker men jag vill ändå ta upp något om Humes religionsfilosofi. Detta var det enda kapitel i boken som jag fann riktigt intressant. Under Humes levnadstid spelade religionen en överväldigande roll i samhället. Att våga ifrågasätta kyrkan måste ha varit mycket modigt och det kostade Hume bl.a. många professorsplatser. Det finns fyra allmänt erkända grunduppfattningar om Gud; teism, ateism, agnosticism och fideism. Hume däremot resonerar om en femte där den primära frågan inte är om Gud existerar utan vad man menar med ”Gud”. Själv finner jag Deismen tilltalande. Alltså tron på att Gud har skapat hela universum som ett perfekt tickande urverk för att därefter sätta sig ner och titta på spektaklet (utan att inverka mer). Deism ansågs i stort vara ateism under 1700-talet och i mångt och mycket är det väl sant. Speciellt tanken på att det inte finns någon helig skrift som sägs vara Guds ord. Inte för att klanka på bibeln allt för mycket men det är ett verk från en svunnen tid skriven av människor. Vad tror ni?

Slaget vid Poltava

slagetvidpoltavaOriginaltitel: Sluga Gosudarev
Språk: Ryska, Franska, Svenska
Produktionsår: 2007
Speltid: 117 min
Regissör: Oleg Riaskov
Skådespelare: Dmitry Miller, Alexander Bukharov, Valeriy Malikov, Kseniya Knyazeva m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

För det första så är den svenska titeln något missvisande. Visserligen är filmens klimax förlagd till Slaget vid Poltava men om någon förväntar sig att filmen på något sätt skall vara ett korrekt historiskt dokument över slaget så kommer denna att bli grymt besviken. Detta är en ren propagandafilm som Putins Ryssland har producerat för att höja den egna nationalkänslan och visa att även detta land kan göra stora krigsfilmer som amerikanarna i Hollywood. Filmen känns påkostad, det måste man ge dem, men tyvärr kan detta inte rädda ett styltigt manus och taffligt skådespeleri.

Filmens handling är en tvådelad historia. Den ena delen handlar om de två franska adelsmännen, de Breze och de La Bush. Under ett kortspel i Versailles berättar de Breze ett skämt på de La Bush bekostnad. Den sistnämnde vredgas av förolämpningen och utmanar de Breze på duell för att återupprätta äran. Duellen utspelar sig nästa dag och båda kombattantera skadas men överlever. När franske kungen Ludvig XIV får höra talas om duellen blir han förgrymmad och beslutar sig för att straffa de båda duellisterna. De Breze beordras att söka upp Peter den Store för att ansluta sig till den ryska ledningen som fransk observatör. De la Bush får en liknande uppgift men istället hos Karl XII och svenskarna. Båda börjar den långa och farliga vägen mot respektive krigshär.

slagetvidpoltava1Aleksandr Bukharov som Grigory Voronov

Den andra delen handlar om Grigory Voronov, en rysk soldat i tsarens tjänst, som blir beordrad av sitt befäl att leta upp och oskadliggöra Den svarte ryttaren, en mystisk figur som håller till i de ryska skogarna och mördar kurirer. Voronov lyckas hitta ryttaren men lyckas inte avslöja dennes identitet innan han knuffas ner för en brant ravin. De Breze har under tiden tagit sig in i Ryssland men den vagn han färdas i överfalls av polska stråtrövare och bara De Breze kommer undan med livet i behåll då han i sista stund räddas av Voronov som lyckats kravla sig upp från sin ravin. De två gör sedan sällskap och upplever en hel del incidenter och strider med den svenska armén innan de når det ryska lägret vid Poltava. Därefter tar det stora slaget vid och som vi alla vet besegrades svenskarna och Karl XII måste fly fältet. De Breze och de La Bush utkämpar en sista duell mot varandra som en gång för alla skall avsluta deras ovänskap.

Där är handlingen i ett nötskal. Filmen har många svagheter inte minst när det gäller att beskriva svenskarna. Eftersom Karl XII och karolinerna är filmens bad guys visas dem också upp som sådana. Karolinerna uppträder högfärdigt och stöddigt och utför mord, brand och våldtäkter till höger och vänster. Detta är nog inte helt ohistoriskt men känns ändå på något sätt knasigt när ryssarna alltid uppträder som godhjärtade hjältar. Sedan har alla karoliner perfekta strukna uniformer utan en enda smutsfläck. Att det är en armé som upplevt den värsta vintern på mannaminne syns inte ett spår av. Kanske kom Lewenhaupts vagnkonvoj fram trots allt? Strida kan karolinerna inte heller för de verkar ha gått i samma skjutskola som stormtrupperna i de tidiga Stjärnornas krig-filmerna och en grupp blir till och med besegrade av ett gäng kärringar beväpnade med trähögafflar. Vi svenskar får också garva över språket när svenska officerare, som är spelade av ryssar, säger konstigheter som ”skjut” när de beordrar gemensamt avfyrade skottsalvor.

slagetvidpoltava2Raska svenska pojkar går till anfall

Trots allt detta är den största malörten själva Slaget vid Poltava då det har få likheter med det verkliga slaget. De inledande striderna om redutterna känns helt onödig då redutterna ser ut att kunna rasa samman när som helst och de inte alls liknar verkliga redutter. Vidare så inleds slaget mitt på dagen då det egentligen skedde i gryningen. Litet ser man av kavalleristriderna, den mördande kanonelden och den svenska flykten. I slutet av slaget håller svenskarna konstigt nog på att vinna och då tar Peter den store själv kommandot och rider till anfall och driver svenskarna till, hör och häpna, ordnad reträtt. Skall man skratta eller gråta?

Slaget vid Poltava är ingen bra film men den har ändå sin lilla bakåtvända charm. När den svenska armén introduceras inmarscherande i en liten by får jag nästan rysningar. Andrey Ryklins porträtt av fältmarskalk Mensjikov är också en av filmens få behållningar. Annars finns det inte mycket att orda om.

Karl XII:s likfärd

30 november är Karl XII:s minnesdag tillika hans dödsdag 1718. Gustaf Cederström målade 1878 den första versionen av tavlan Karl XII:s likfärd. Den målades i Paris och visades upp för första gången på världsutställningen i staden samma år. Målningen blev Cederströms stora genombrott och med tiden kom han att bli Sveriges kanske mest omtyckte historiemålare. Denna första version köptes upp av storfursten Konstantin och hamnade i hans palats i Sankt Petersburg. Många svenskar såg det som en skandal att målningen på den fallne krigarkonungen hamnade i landet han stred mot och arrangerade därför en insamling för att övertala Cederström att måla en ny tavla. Denna andra version målade han 1884 på fädernesgodset Krusenberg söder om Uppsala. Efter färdigställandet skeppades målningen till Nationalmuseum i Stockholm där den hänger än idag. Efter kommunisternas maktövertagande i Ryssland kunde den första versionen återköpas och den hänger sedan 1934 på Göteborgs konstmuseum. Båda versionerna är alltså i Sverige där de hör hemma.

karlxiilikfardKarl XII:s likfärd (Krusenbergsversionen) av Gustaf Cederström (1884)

Karl XII:s likfärd skildrar på intet sätt det som hände efter kungens död utan är mer en nationalromantisk målning. Det fanns inget liktåg och kroppen bars inte på bår i sina bästa kläder över bergen hem till Sverige. Cederström har sedan haft ”fräckheten” att måla in sig själv som den rakryggade karolinen som går främst med dragen värja. Karolinerna i den första versionen av tavlan har också tydliga franska drag då det var parisare som stod modell för konstnären. I den andra versioner har svenskar i trakterna kring Uppsala stått modell och karolinerna ser därmed mer nordiska ut. Ett lätt sätt att skilja de båda tavlorna åt är att i den första version är den sörjande jägaren flintskallig medan han inte är det i ”Krusenbergsversionen.” Jägaren har för övrigt någon sorts muterad jätte-tjäder på ryggen. Kanske var de så stora under 1700-talet men jag betvivlar.

Populär Historia nr 12, 2013

ph2013nr12I dagarna utkom årets sista nummer av Populär Historia. I detta nummer satsas det rejält på Karl XII med inte mindre än tre artiklar: Karl XII formades till härskare av Åsa Karlsson, Kungens entusiasm höll igång kriget av Gunnar Åselius och Maktlöst råd styrde av Marie Lennersand. Sveriges sista krigarkungen pryder dessutom tidsskriftens framsida med det klassiska porträttet av Johan David Schwartz i collage med Alexander Kotzebues målning över Slaget vid Narva. I den första artikeln får vi lära oss om Karl XII:s uppväxt och fostran fram till kröningen och maktövertagandet. I den andra artikeln diskuteras synen på Karl XII i den ”gamla skolan” och den ”nya skolan”. I den tredje artikeln beskrivs hur Sverige styrdes medan kungen var i fält och de svårigheter det förde med sig. Alla tre artiklarna är klart läsvärda. Numret innehåller även litet annat smått och gott men deras betydelse lämnar jag till var och en att bestämma.

Sabaton
Carolus Rex

sabatoncarolusrexArtist: Sabaton
Album: Carolus Rex (2012)
Label: Nuclear Blast

I allmänhet är det alltid riskabelt att romantisera stormaktstiden och i synnerhet Karl XII, speciellt när det gäller i konstformen musik. Referenser till Ultima Thule är då aldrig långt borta med allt vad det innebär. Men albumet Carolus Rex behandlar inte enbart bara kungen i fråga utan hela stormaktstiden. Det handlar om unga män som slits från sina hem för att deltaga i ett krig de inte förstår, om kungar med hybris som tror att de är välsignade av Gud att utöka sitt rike, om krigets blodiga pris och fallet från storhet. I mitt tycke lyckas Sabaton hålla sig objektiva till ämnet i fråga och säger någon något annat så är de troligast oinformerade. Det är inte per automatik nationalistiskt att sjunga om stormaktstiden även om vissa vill göra detta gällande. Stormaktstidens karoliner hade ingenting med nationalism att göra, det är ett historiskt faktum, och vi skall inte missvisa detta.

Men hur skall man förhålla sig till Sabaton och deras musik? Jag ser detta album främst som ett verk som var menat att underhålla. I andra hand att få oss att minnas en tid inte allt för långt borta då kungar krigade, soldater plundrade och oskyldiga dog. I detta var Sverige varken värre eller bättre än någon annan men det är viktigt att vi svenskar minns vår historia. Sabaton försöker helt enkelt att ge oss en historielektion.

Men hur kan man förklara Sabatons popularitet? De vann en Rockbjörn som 2013 års liveakt metal/hårdrock. Gör de bara bra musik eller handlar det om något annat för oss svenskar? Jag tror att många vill minnas en tid då vi svenskar inte var neutrala till allting och hade något att säga till om i världen. En tid då drömmen om Sverige var större och möjligheterna till synes oändliga. Jag säger inte att denna tid var bättre (det var den inte) men det finns något fascinerande med en tid då Sverige var den störste busen i kvarteret.

Illustration av Péter Sallai (2012)Kanske skulle jag skriva något om skivan också? Carolus Rex är ett dubbelalbum med en svensk- och en engelskspråkig skiva med samma låtar. Personligen tycker jag att den svenska versionen är bättre, kärvare, och inte lika pretentiös som den engelska. Vi får följa med resan med början vid drömmen om Dominium Maris Baltici (att göra Östersjön till ett svenskt innanhav) till slutet med karolinernas dödsmarsch över Tydalsfjällen. Denna historieskildring löper över 11 melodier och tar upp händelser som slaget vid Breitenfeld, plundringen av Prag, slaget vid Poltava och Karl XII:s likfärd. Vi får även följa med den enkla soldaten, höra karolinens bön och bevittna masslakten av ryssar vid Fraustadt.

Albumets melodier förmedlar dramatik och vemod, djärvhet och skräck, ära och ond bråd död. Det är hårt, mäktigt och kompromisslöst och jag gillar det. Den strof som främst fastnar i mitt huvud är från melodin Carolus Rex när en ung Karl XII säger: Ingen ed lagd, ingen ed jag svär! Kronan kommer ej från kyrkan, den kom direkt från Gud. Här syftas det på att Karl XII, blott 15 år gammal, på sin kröningsdag vägrade att avge en konungaförsäkran. Det hade alla regerande svenska kungar och drottningar gjort sedan slutet av 1500-talet och det väckte därför stor uppståndelse. Men detta brydde sig inte Karl XII om. Han var född till envåldshärskare och han var inte skyldig kyrkan sin krona. På detta sätt markerade han att han stod över alla utom Gud. Han skulle själv vara herre över sitt öde och svenska folket. Det är sådana här små referenser som jag älskar och jag tackar historikern Bengt Liljegren för att han samarbetade med Sabaton vid skapandet av denna skiva.

Jag ger Carolus Rex två tummar upp och rekommenderar denna skiva till alla som gillar hårdrock och är det minsta intresserad av stormaktstiden och arvet det lämnade efter. Vem har sagt att historia måste läras ur tjocka dammiga luntor?

Kalabaliken Lego-style!

kalabalikenilegoEtzel har gjort en humoristisk tolkning i LEGO av kalabaliken i Bender. Följ de dramatiska timmarna i kungshuset då Karl XII och hans tappra karoliner kämpar mot anfallande horder av turkar och tartarer. Det mest imponerande som Etzel fått till är alla detaljer som det brinnande huset och att Karl XII dricker vin. En synnerligen ondsint karolin kan också skymtas i ett fönster, är det kungen själv mån tro?

Klicka här för att se alla bilder! (extern länk)