26 inlägg Inlägg publicerade i Karl XII

Den misslyckade svenska stilen

svenskakalendern2År 1582 beslutade påve Gregorius XIII att skippa den julianska kalenderna (gamla stilen) och införa den gregorianska kalendern (nya stilen) som han så storsint uppkallade efter sig själv. Detta för att med den gamla julianska kalendern förflyttades vårdagjämningen litet vare år och med den i förlängningen även Påsken (vilket inte gick för sig). De katolska länderna var förstås snabba på att byta kalender men i protestantiska Sverige var man mer misstänksam mot detta påvliga påfund.

Först år 1699 beslutades det att Sverige skulle gå över till den så kallade nya stilen (svenskarna vägrade att kalla den gregorianska kalendern för just detta eftersom den var uppkallad efter en påve). Men eftersom den julianska kalendern var 11 dagar efter den gregorianska beslutade man inte att bara byta rakt av utan gradvis låta denna förändring ske. Detta skulle åstadkommas genom att ta bort de nästföljande 11 skottdagarna tills kalendrarna synkroniserades. Denna gradvisa förskjutning kom att kallas den svenska stilen.

År 1700 togs mycket riktigt skottdagen bort men under Stora nordiska kriget glömdes det bort år 1704 och 1708. Detta skapade mycket oreda och år 1711 beslutade Karl XII att Sverige skulle gå tillbaka till den julianska kalendern. Först år 1753 fick det vara nog med tramsandet fram och tillbaka. Sverige tog resolut bort 11 dagar från kalendern så att detta år inföll 1 mars dagen efter den 17 februari. Sverige hade till slut anslutit sig till övriga Europa i denna fråga.

En liten lustig konsekvens bland alla dessa kalenderbyten var att Carl von Linné föddes under den svenska stilen, levde fram till 1753 under den gamla stilen och när han dog var det den nya stilen som gällde. Hans födelsedag hoppade således först från den 13 maj till den 12 maj för att sedan hoppa till den 23 maj som sedan dess brukar användas som hans jubileumsdag.

Carl XII (1974)

carlxii01Originaltitel: Carl XII
Språk: Svenska
Produktionsår: 1974
Speltid: 106 min
Regissör: Keve Hjelm
Skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Tore Lindwall, Ulla Sjöblom, Lennart Lindberg m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

År 1901 skrev August Strindberg en pjäs om Karl XII:s sista tid. Det är denna pjäs som Keve Hjelm bearbetat om till denna TV-film som han själv regisserat. Jarl Kulle spelar Karl XII, en bruten man omgiven av bekymmer. Omringad av fiender och med katastrofala statsfinanser går Sverige mot nederlag i det Stora nordiska kriget. I en dåres förhoppning sätter Karl XII sitt förtroende till Georg Heinrich von Görtz  som lovar att få ordning på det lata svenska folket och statsfinanserna. Det slutar som vi alla vet inte bra och kungen dör under Karl XII:s andra norska fälttåg.

Jag fann denna TV-film mycket intressant. Det är inte så ofta man får följa en enskild individ på så nära håll, i detta fall Karl XII. Kan man inte sin historia så kan det nog tyckas att filmen hoppar mellan olika teman utan att ha en nämnvärd sammanhållning. För oss som är mer insatta är dock sammanhanget glasklart och det som är intressant är inte vilka beslut som kungen tog utan vad som ledde fram till att han tog dem. Jarl Kulle ger sin tolkning av mannen med så mycket ansvar på sina axlar. Karl XII pendlar mellan melankoli och förhoppning och som kung förnekar han sig inte att både tillrättavisa och fördöma alla i sin närhet.

Större delen av filmen utspelar sig under Karl XII:s vistelse i Lund och slutet i Fredrikshald som sig bör. Som förväntat av en TV-produktion från SVT så är detta inte en påkostad film. Kostymer och enkel rekvisita utgör i stort hela scenografin. Trots detta så lever skådespelarna in sig i sina roller och levererar en underhållande föreställning. Jag använder ordet föreställning för detta verk känns mer som teater än film. Inget ont om detta men det medför också att den som skall se Carl XII måste ändra sin förutfattade mening om vad det är för sorts film. Det är trots allt en bra rulle om ni frågar mig.

Carl XII på SVT Öppet arkiv

Pestens år

pestensarTitel: Pestens år – Döden i Stockholm 1710
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Historiska Media (2016)

Pestens år är en trevlig liten bok trots det makabra ämnet. Död och förintelse i en aldrig skådad skala i den kungliga huvudstaden. Pesten hade kommit och gått som en ovälkommen gäst i hundratals år men denna gång skulle visa sig vara den sista som Stockholm stod värd åt denna farsot. År 1710 kom pesten från Baltikum och myndigheterna dröjde, tills det var försent, med att agera. Till råga på allt var kungen, Karl XII, långt borta i Bender och därifrån fanns det inte tid att söka hjälp. När faktum står klart sker det som alltid sker. De rika flyr medan de fattiga tvingas stanna kvar. Vissa försöker göra egen vinning på katastrofen medan andra osjälviskt riskerar sitt egna liv för att rädda andra. När vintern till slut kommer och kylan kväst pesten hade cirka 22.000 stockholmare mist livet av en befolkning på 55.000-60.000 människor.

I boken får vi sakligt följa pestens förlopp och de människor som skulle bekämpa den. Det är en oviss kamp som förs som tar fram både det bästa och det sämsta hos oss människor. Men Pesten visade också att samhället hade utvecklat sig. Trots all misär slutade aldrig statsapparaten att fungera och när den väl agerade så gjorde den det på bred front. Detta hindrade huvudstaden från att helt överges och att man till sist kunde stoppa spridningen.

Det skulle senare visa sig att pesten hade förändrat det svenska samhället i grunden. Kyrkan förlorade sitt benhårda grepp om befolkningen och sekulära tankar började sprida sig. Svenska myndigheter förstod att stenhårda regler måste förordnas för att hindra att en ny pestepidemi fick fäste landet. Bevis på att det fungerade är att ingen ny pest har härjat i Sverige. Något som också dog var den svenska stormaktsdrömmen som kostat så många liv. Svenska folket började tala allt mer om fred och om att leva i samförstånd med sina grannar. Jag undrar om det inte var här som det Sverige vi känner idag föddes?

Pestens år ger en klar överblick över händelseförloppet utan att gräva ner sig för djupt i detaljer. Jag har tidigare nämnt att jag älskar de här lättlästa böckerna som berättar om det väsentligaste utan att vara vetenskapliga handlingar. Författaren själv kallar boken för en dramadokumentär och det är kanske rätt benämning? Personligen gillade jag boken och hoppas i framtiden finna fler som den. Det finns alldeles för mycket historia att läsa om och då är nålstick som Pestens år det självklara valet för oss som gillar att lära utan att för den skull behöva sätta på oss professorshatten. Hur skulle vi människor annars kunna lära oss av våra förfäders misstag?

Fredrikstens Fästning

fredriksten02Om man skall skriva en novell som utspelar sig på Karl XII:s dödsdag i Fredrikshald (dagens Halden) måste man nästan besöka Fredrikstens Fästning (där han dog) för att få en känsla för området. Mitt misstag var att jag besökte fästningen samma dag som de skulle spela in Allsång på gränsen (sänds i Sjuan i Sverige). Det var med andra ord massor med arbetare på plats som höll på att bygga scener, testa ljudanläggningar och placera ut sittplatser, baja-major och serveringstält. Förutom detta så började den del av publiken som ville vara nära scenen att strömma till platsen så för att göra det bästa av situationen innan den blev helt ohållbar började jag springa runt som en tok och fotografera så mycket som möjligt. Så här efteråt känns det nästan otroligt att jag lyckades ta så många bilder utan att en massa människor stod i vägen för det var betydligt mer folk omkring mig än bilderna visar. Håll till godo!

För att se fotoalbumet tryck här!

Armfeldts armé

armfeldtsarmeTitel: Armfeldts armé – Historien om en katastrof
Författare: Geir Pollen
Förlag: Fischer & Co (2016)

Det var med stort intresse som jag kastade mig över Armfeldts armé – Historien om en katastrof för jag har länge undrat över hur en svensk armé i stort kunde utplånas på norsk-svensk fjällen mellan Jämtland och Trondheim. Det visade sig bli en läsning som påminde mig om min egen tid i lumpen som officerarna kallade vargavinter med mycket snö och det sällan var varmare än -25°. Jag minns att vi spendera en natt i ett riktigt ”kallhål” där det var hela -42° grader. Till råga på allt sov jag vid tältöppningen men var mycket tacksam över att vi åtminstone hade en värmande kamin. Det många människor inte vet är att när temperaturerna sjunker under -25° grader är att det blir väldigt tungt att andas och att krafterna dräneras fortare då kroppen måste arbeta hårdare för att hålla värmen. Som tur var gjorde vi inte så mycket marscherande i dessa temperaturer men ack vad vi frös många dagar. Vår plåga var dock liten jämfört med den som drabbade Armfeldts karoliner. Halvt utsvultna, trötta och utan ordentliga vinterkläder tvingades dessa på en tre dagars dödsmarsch under mycket svåra förhållande. Men jag hoppar händelserna litet i förväg. Låt mig först berätta om bokens innehåll innan vi kastar oss över karolinernas lidande.

Efter att Karl XII tagit sig tillbaka till Sverige efter sin långa vistelse i det Osmanska riket beslutade han att attackera Norge som vid den här tiden tillhörde Danmark. Anfallet skulle ske på två fronter. Dels i söder där kungen skulle anfalla Fredrikstens fästning (i dagens Halden) och dels i norr där generallöjtnant Armfeldt skulle anfalla Trondheim. När Armfeldt och hans armé gav sig iväg var det senhösten 1718 och vackert väder. Men bara några dagar senare slog vädret om med ett iskallt regn som höjde vattennivån i alla älvar och gjorde terrängen mycket svår att ta sig fram genom. Efter diverse turer står den svenska armén till slut framför Trondheim. Men innan ett anfall kan genomföras får Armfeldt bud om att Karl XII har stupat och att den svenska armén beordras hem. Armén marscherar därför mot svenska Handöl men problemet är bara att de norska fjällen står i vägen. Efter månader av för litet mat, för mycket kyla och avsaknaden av vinterkläder är förutsättningarna inte bra. Dessutom blåser det upp en snöstorm samtidigt som det blir mycket kallt. Det är detta som kallas för Karolinernas dödsmarsch. Av de 5.800 man som började marschen dog ca 3.000 på fjällen, ca 700 senare av sina skador och ca 600 blev invalidiserade för livet. Armfeldt själv klarade av den påfrestande färden då han åkte släde insvept i ett värmande björnskinn. För hans mannar gick det dock mycket sämre för armén var i stort utplånad trots att skärmytslingarna varit försvinnande få. Efteråt sopades hela det misslyckade fälttåget under mattan utan att någon ställdes till svars. Armfeldt bosatte sig i sin herrgård i finska Pernå där han avled 1736.

Jag har nu läst en hel del böcker om karolinernas förehavande under det stora nordiska kriget. Ofta har det slagit mig att mycket som gick galet troligast kunde ha fått en bättre utgång om Karl XII inte hade varit så otålig och framför allt om han lyssnat på andras råd. Fälttåget mot Trondheim måste ha varit ett av de sista av dessa misstag som kungen gjorde. Att ge sig av på senhösten kan inte ha varit det smartaste draget. Med en vinter i antågande och en allt för optimistisk tidsplan var fälttåget i stort dömt att misslyckas från början. Akilleshälen i planen var logistiken, hur skulle svenskarna förse sin armé med mat och annan utrustning under ett så långt fälttåg när det inte fanns några säkra transportvägar? Allt var som så mycket annat i Karl XII:s liv ett djärvt vågspel, kungen kastade tärningarna och förlorade.

Boken går ingående igenom förhållandet på både den svenska och norska sidan under hela det svenska fälttåget. Armfeldt plågades av dålig logistik och bristen på kanoner medan hans norska motsvarighet, generalmajor Budde, var instängd i Trondheim som härjades av sjukdomar som drabbat staden. Båda befälhavarna var av den försiktiga sorten som inte ville ta några onödiga risker och detta ledde till att det aldrig kom något riktigt avgörande. Även om svenskarna under detta fälttåg förlorade omkring 3.700 man förlorade norrmännen samtidigt  1.500 soldater, minst lika många civila och det fanns skador för 228.000 riksdaler i hela Trondheim. Norrmännen må ha vunnit dagen men de fick betala ett högt pris för det och det skulle dröja många år innan staden och landskapet återhämtat sig från det svenska besöket.

Jag måste säga att jag gillar de här litet mer lättlästa böckerna om Sveriges och andra länders historia. Författaren själv kallar boken för en dokumentär berättelse och inte för en akademisk avhandling. Det gör det så mycket lättare för en novis att sätta sig in och förstå det historiska skeendena. Jag fann att boken var en mycket trevlig läsning men nästan som vanligt saknades en modern karta som visar vilken väg svenskarna tog. I boken finns det massor med referenser till olika platser men eftersom en karta saknades så sade det för litet om dess betydelse. Jag vet inte varför bokförlagen nästan alltid slarvar med kartor för det får det för mig att kännas som ett ofullständigt verk. Kan man leva med denna avsaknad rekommenderar jag annars boken.

Karl XII och svenskarna i Osmanska riket

karlxiiosmanskariketTitel: Karl XII och svenskarna i Osmanska riket
Författare: Per Sandin (red.), Åsa Karlsson, Lars Ericsson Wolke, Peter Törnvall, Bengt Liljegren m.fl.
Förlag: Atlantis (2015)

Det fanns en märklig tid då Sverige styrdes från det Osmanska riket. Detta skedde mellan 1709-1714 efter det förödande Slaget vid Poltava och Karl XII tvingades fly till det Osmanska riket tillsammans med omkring 1.500 soldater. Kungen hoppades under dessa år på att få ihop en storallians med Höga porten och tillsammans skulle svenskar och osmaner bekämpa ryssarna som hotade båda ländernas gränser. Men allt eftersom tiden gick och storvesirerna byttes ut i en skrämmande takt rann hela företaget ut i sanden och svenskarnas närvaro i landet blev allt mer ovälkommet. Till slut fanns ingen val och Karl XII tvingades rida hem. Under denna period hade kungen och svenskarna i det osmanska riket varit med om mycket, inte minst den kända Kalabaliken i Bender.

Det första som slår mig när jag håller boken i min hand är hur vackert tillverkad den är. Den påminner för mig litet grann om sådana där sagoböcker som ens föräldrar läste ur för en när man var liten och inte själv kunde läsa. Pappret är härligt och tjockt, formgivningen luftig och läsvänlig, trycket är påkostat och stora färgbilder pryder många av sidorna. En eloge till formgivarna, tryckarna, bokbinderiet och alla andra som haft med utformningen av den fysiska boken att göra. Högsta betyg.

Men hur är det då med innehållet? Eftersom bokens olika kapitel är författat av olika författare fruktade jag till en början ett nytt fiasko som Vad hade hänt om… – Åtta kontrafaktiska historier men redaktören Per Sandlin har till synes hållit i strama tyglar och fått en bok som på ett betydligt bättre sätt håller ihop. Med det inte sagt att boken inte har problem, det är på tok för mycket upprepningar av information då en författare tar över efter en annan, de två kapitel som avhandlar arkitektur var en pina att komma igenom och hade väldigt litet med temat för boken att göra och slutkapitlet betitlat Ritten hem var en förvirrande och föga detaljerad redovisning som hoppade mellan Karl XII:s historiska ritt och en nutida experimentritt då några svenskar år 1998 upprepade kungens bedrift.

Det var det tråkiga, desto roligare är att många av de andra kapitlen i boken är välskrivna och intressanta. Vi får inte så många detaljer men väldigt många svepande skildringar som på ett jordnära sätt berättar för läsaren hur livet nere i Osmanska riket såg ut för Karl XII och de andra svenskarna. Vi får lära känna kungens närmaste män, hur postgången till rådet i Stockholm fungerade och intressant information om expeditionerna till Orienten som kungen lät sända ut. Till min förvåning var kapitlet om Den svensk-ukrainska alliansen överraskande bra och jag kan inte mer än tycka synd om alla de ukrainare som satte hoppet till den svenska konungen men istället gick ett gruvligt öde till mötes.

Som bok är Karl XII och svenskarna i Osmanska riket en småtrevlig kvällsläsning. Det mesta känns igen från andra böcker men det presenteras på ett mycket aptitligt sätt och är utmärkt läsning för den som vill skaffa sig ett hum om perioden utan att för den delen dyka ner i detaljer. Det finns stor risk att jag kommer att återvända till denna bok då dess förträffliga utformning är en fröjd för ögat och det känns som om den är påkostad lyx. Jag vill se fler böcker som denna och finner det smålustigt att den på framsidan kapade kungens ben dyker upp på ett annat ställe i boken. Det känns som stor Monty Python-humor. Sådant gillar jag.

Karl XII:s död

KarlxiisdodTitel: Karl XII:s död – Gåtans lösning
Författare: Peter From
Förlag: Historiska Media (2005)

Genom århundradena sedan Karl XII:s stupade 1718 har debatten varit både hård och frustrerande hätsk angående kungens död. Var det en norsk slumpkula som fällde monarken eller blev han lönnmördad av en svensk förrädare som eventuellt sköt den så kallade kulknappen? Träffades kungen från den högra eller den vänstra sidan? Var kulan av bly, järn, mässing eller något annat material med nästan magiska egenskaper? Efter att ha läst Peter Froms bok som systematiskt går igenom alla teorier och förhållanden på ett både logiskt och vetenskapligt sätt kan vi dra slutsatsen att Karl XII sköts av en norrman som avfyrade en vanlig blykula. Det skall till några nya häpnadsväckande rön för att ändra bokens konklusion och några sådana lär aldrig dyka upp. Gåtan är löst och låt nu alla som deltagit i den heta debatten gräva ner stridsyxorna så att vår dyrbara tid kan användas till andra diskussioner.

Peter Froms bok är en grundlig genomgång av allt som berör Karl XII:s död. Han tar en ordentlig titt från till synes alla vinklar och lämnar inte mycket kvar för egna tolkningar. Vi får läsa ögonvittnenas berättelser, följa likets färd tillbaka till Stockholm, en redig genomgång av de olika kistöppningarna, förhållandena som rådde på dödsdagen och en mustig ballistisk genomgång. Allt detta kryddat med otaliga noter och appendix som inte lämnar kvar många oklarheter och en gång för alla löser gåtan.

Det mest frapperande är alla professionella vetenskapsmän, glada amatörer och förvirrade tokstollar som under nästan 300 år har lagt fram sina teorier och påstått både det ena och det andra på ytterst lösa grunder. Att Peter From har orkat gå igenom alla dessa och avpolletterat dem som inte har någon som helst vetenskaplig grund måste a frestat tålamodet men tappert kämpande och enligt egen utsago många sömnlösa nätter har till slut fått sanningen att segra. Personligen slås jag av att så många professorer har lagt fram sina teorier utan några som helst bevis. Att sätta sitt rykte på spel på en teori, hur sannolik den än tycks vara, låter i mina öron föga vetenskapligt. Jag antar att många har velat rida på vågen och vara med i debatten om kungens död oavsett om de har haft rätt eller inte.

Man kan tycka att Peter From frestar läsaren tålamod när varje liten ämne diskuteras in i minsta detalj men denna grundlighet är också bokens stora förtjänst. Författarens noggrannhet kan ibland tyckas gå till överdrift men samtidigt så tystar den ner alla tvivlare. Så här efter att ha läst boken finns det inte mycket som talar för att det inte har gått till på något annat sätt än det författaren lägger fram. Som Sherlock Holmes sade ”När du har eliminerat det omöjliga måste vad som återstår, oavsett hur osannolikt det är, vara sanningen.” Logiken talar sitt tydliga språk och det är svårt att argumentera emot det.

Karl XII:s död är inte lättläst men den är heller inte så akademisk så att en lekman inte kan följa med i resonemanget. Det är en bok som avslöjar en av de senaste århundradenas stora svenska mysterier och bör således läsas av alla som är intresserade. Det skulle vara intressant att läsa liknande böcker om andra statsöverhuvuden som mördats av okända gärningsmän, exempelvis John F. Kennedy och Olof Palme. Jag ger i alla fall Karl XII:s död – Gåtans lösning två tummar upp.

Carolux Rex (bok)

carolusrexTitel: Carolus Rex – Karl XII – hans liv i sanning återberättat
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonnier Förlag (2006)

Låt mig börja med att säga att detta är en massiv bok. Dryga 800 sidor av dödsförakt, storhetsvansinne och ren galenskap. Den var så överväldigande att jag var tvungen att läsa den i flera omgångar för att kunna ta mig till slutet. Jag vill inte heller ge mig in i debatten om hur mycket som är sant och hur mycket Brunner har hittat på från egen fatabur. Jag är ingen historiker och skulle inte kunna peka ut många av de faktafel som riktiga historiker har pekat ut och i skiftande grad fördömt författaren. Istället kommer denna recension bara att ses genom mina egna populärhistoriska ögon. Jag hoppas att det är mig förlåtet.

Det första som slår mig så här efteråt är hur galen var egentligen Karl XII? Jag ställde mig frågan redan i min recension över Peter Froms bok Kalabaliken i Bender och här blossar den åter upp med förnyad styrka. Brunners Karl XII är totalt hänsynslös, drivs av ett Messiaskomplex och är envis till ruinens brant. Det förhatliga porträttet kan nästan beskrivas som; Vad skulle ha hänt om Joffrey Baratheon från Game of Thrones varit kung av Sverige under 1700-talet?

Boken är en fiktiv självbiografi över Karl XII:s liv och börjar med att han föds, med segerhuva förstås och med bloddrypande händer som ett förebud om ett liv i krigets tecken. Därefter växer han upp och visar redan i unga år tecken på sadism och skoningslöshet. Efter Karl XI:s död greppar han makten som envåldshärskare i riket och omoget börjar han regera som den värsta tyrann. Det dröjer dock inte många år innan Det stora nordiska kriget bryter ut och med det släpps Karl XII:s ärelystnad lös med full kraft.

Därefter följer 700 sidor av truppförflyttningar, ärorika segrar, bittra förluster och meningslösa uppoffringar. Kungen visar ingen medömkan till de liv som spills (både fientliga och egna) så länge han kan odla myten om sig själv, som den krigare vara like icke finns på denna jord. Han älskar att höra hur fienden darrar när de hör hans namn och anser att varje motgång, stor som liten, bara är en grop i vägen på hans väg mot den fullständiga segern. Katastrofen vid Poltava anses bara vara en besvärande förlust. Visserligen är Karl XII rosenrasande över Lewenhaupts kapitulation men han kan inte se att detta är början till slutet. Istället fortsätter han deltaga i det ena slaget efter det andra trots att han ställs mot omöjliga odds.

Det som är så frapperande är att Karl XII hade så många tillfällen att skapa fred och troligast gå till historien som en av landets främsta kungar, i samma klass som Gustav Vasa och Birger Jarl (ja jag vet att den sistnämnde aldrig var kung men han regerade Sverige som om han vore en). Även när det såg som mörkast ut fanns chansen att få fred under hyfsade till goda villkor. Envist ville han dock kriga vidare och bara sluta efter att Sverige återfått alla förlorade landområden och att August den starke för all framtid avsatts från Polens tron.

Om Brunners porträtt över Karl XII stämmer så var mannen en fullständig psykopat. Än värre är att Peter den store framställs som ännu värre. Dessa två herrars kamp kan på mer än en punkt jämföras med den mellan Hitler och Stalin. Trots att Karl XII mest krigar med ryssarna så framställs hans egna kusin August den starke som kungens verkliga nemesis. Jag antar att det låg för mycket prestige i att låta Stanislaw Leszczynski förlora tronen efter att den så mödosamt erövrats åt denne svenska nickedocka.

Efter att ha tagit mig igenom dessa 800 sidor så är jag alldeles utpumpad. Trots att den sägs ha över 1500 faktafel så går den inte att ge något annat än högsta betyg. Historiker tycker nog att denna bok mest är ett plagiat av Anders Fryxells böcker om Karl XII medan vi som inte sitter på några höga hästar kan erkänna att den är ett populärhistoriskt mästerverk. Så det så.

Tronpretendenten som försvann!

Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av Holstein-Gottorp till ny svensk kung.Av denna tavla är det inte svårt att förstå varför
den svenska officerskåren ville ha Karl Fredrik av
Holstein-Gottorp till ny svensk kung

När Karl XII dog 1718 i Fredrikshald hade han ingen självklar efterträdare. Två kandidater fanns det dock och dessa var kungens syster Ulrika Eleonora (1688-1741) och hans systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp (1700-1739). Karl XII hade förespråkat Karl Fredrik men vid tidpunkten för hans död var ingenting bestämt. Karl Fredrik hade också stöd för sitt anspråk hos både Karl XII:s förste minister Georg Heinrich von Görtz och den svenska officerskåren. Men han agerade för långsamt. Medan Karl Fredrik sörjde sin morbror agerade Ulrika Eleonora snabbt och efter att hon avsagt sig arvsrätten valdes hon till svensk drottning.

Karl Fredrik som blivit förbigången lämnade då i vredesmod Sverige och reste till Hamburg. Till Holstein-Gottorp kunde han inte återvända då det var ockuperat av Danmark. Han reste sedan till Ryssland och gifte sig med Peter den stores dotter Anna Petrova. Karl Fredrik fick en plats i det ryska rådet men hamnade 1727 i ett gräl med Aleksandr Mensjikov och reste strax efteråt hem till Gottorp med Anna. 1728 fick paret sonen Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp som senare skulle bli känd som tsar Peter III av Ryssland (Katarina den storas misslyckade man). Olyckligtvis dog Anna i barnsäng i och med sonens födelse.

Den svenska riksdagen hade dock inte glömt bort Karl Fredrik. Redan 1923 fick han titeln ”kunglig höghet” och ständerna gav ett obestämt löfte att ha honom i åtanke vid framtida kungaval. Men den ryssvänliga politik som fördes i hans namn av det holsteinska partiet blockerade både hans och sonens väg till tronen. När kung Fredrik I dog var det istället Karl Fredriks kusin Adolf Fredrik som valdes till ny kung.

Resten av sitt liv ägnade Karl Fredrik åt att planera sonens framtid som Rysslands Monark. Han engagerade sig föga i regerandet av Holstein-Gottorp och dog på slottet Rohlfshagen i Holstein, 39 år gammal.

En ohelig allians

enoheligallians1Titel: En ohelig allians
Ord och bild: Daniel Thollin
Förlag: Albumförlaget (2015)
Övrigt: I öppenhetens namn skall erkännas att jag inte kan säga att jag är helt ojävig i denna recension då herr Thollin hade storheten att illustrera Skuggan över Luleå.

I väntan på 91:an i skånska kriget kan vi som är intresserade av den svenska stormaktstiden och seriealbum ta en titt på Daniel Thollins En oheliga allians. Låt mig också till en början säga att det känns skönt att det finns fler än jag som placerar sitt skapande under stormaktstiden och på sätt och vis försöker återupprätta periodens något orättvist skamfilade rykte. Med detta inte sagt att allt var guld och gröna skogar utan att det var en svensk era som inte skall sopas under mattan.

En ohelig allians börjar i Krakow 1702. Karolinen Alexander Drake och hans mannar tillhör en specialenhet inom den svenska armén vars uppgift är att undersöka en okänd växande maktfaktor i Europa. I Krakow finner Drake dokument om en konspiration mot Karl XII som ifrågasätter hans egna pålitlighet. Istället för att riskera en konfrontation med kungen deserterar han och beger sig hem till Sverige för att gräva djupare i konspirationen och återupprätta sitt namn.

En ohelig allians är en blandning mellan svensk historia, mystik och actionäventyr. Den känns väldigt mycket low fantasy och har strukit de flesta övernaturliga inslag. Under berättelsen färdas Alexander Drake ner i mörkret och det är inte säkert att han mot slutet kan kravla sig upp. Mord, förräderi och förtvivlan följer i hans fotspår och han tvingas kämpa mot både inre och yttre demoner. Jag gillar den mörka tonen och den ständiga känslan av att undergången är nära. Det finns dock starka motiv för Drake att kämpa vidare och det kan bli hans räddning.

enoheligallians2Innan jag läste seriealbumet var jag inte riktigt säker på vad jag skulle få. Redan i första textrutan grimaserade jag illa då den polske kungen August den starke benämns som August den store men efter denna lilla inledande fadäs så tar sig berättelsen. Likt True Detective (säsong 1) finns vibbar av the Cthulhu mythos ständigt närvarande men den kliver aldrig över gränsen till ”tentaklernas” land. Istället koncentreras uppmärksamheten till det mysterium som berättelsen kretsar kring. Vem, var, när, hur driver läsandet framåt ända till det bittra slutet.

Daniel Thollin har en väldigt säregen tecknarstil. Jag skall villigt erkänna att jag inte alltid är så förtjust i tjocka tuschteckningar och mystiska bläckfläckar men stilen växer ju mer man vänjer sig vid den. Det enda som riktigt stör mig är Batman-splascharna som indikerar att någon får en smäll på käften. Här borde herr Thollin varit mer kreativ istället för att använda sig av en så enkel lösning. I helhet är annars En ohelig allians vältecknat och jag kommer att få mycket glädje av albumet då det är väl värt att återkomma till med jämna mellanrum.

Så här i slutet av recensionen är frågan om detta seriealbum kommer att få en uppföljare. Slutet på berättelsen antyder på detta men frågan är i så fall när? Jag skulle i alla fall inte ha något emot en fortsättning och det tror jag alla som läser En ohelig allians kommer att hålla med om. Vi får allt hålla tummarna.