55 inlägg Inlägg publicerade i Film

Fear of death

fearofdeath-01

Övernaturliga väsen, karoliner och ond bråd död. Detta låter verkligen som någon Karl Kämpe skulle gilla att se i biomörkret. I skrivande stund finns det bara en 15 sekunders teaser trailer att beskåda men av det lilla man får se så bådar det gott. Detta ser verkligen ut som ett projekt som man skall hålla ögonen på.

Fear of death (teaser)
Fear of death (facebook)

Tordenskjold & Kold

tordenskiold01Originaltitel: Tordenskjold & Kold
Språk: Danska
Produktionsår: 2016
Speltid: 93 min
Regissör: Henrik Ruben Genz
Skådespelare: Jakob Oftebro, Martin Buch, Björn Kjellman, Natalie Madueño m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Dansk filmindustri puttrar efter A Royal Affair vidare med ytterligare en 1700-talsrulle, nämligen Tordenskiold och Kold. Som titeln avslöjar handlar filmen om den danske viceamiral Peter Tordenskiold och hans personlige kammartjänare Kold. När jag först hörde talas om denna film hade jag vissa förhoppningar om stora sjöslag och djärva drabbningar men dessa krossades då jag fick veta att filmen helt skulle utspela sig efter det stora nordiska kriget. Trots detta är danskarna ändå kända för att leverera bra film så det var med viss tillförsikt som jag satte mig ner och tittade på denna rulle.

Efter det stora nordiska kriget är den store krigshjälten Peter Tordenskiold rastlös och lider troligast av vad vi idag skulle kalla posttraumatiskt stressyndrom. Han kan inte finna friden i freden så att säga och super därför hejdlöst och jagar horor natten lång. Hans trogne kammartjänare Kold försöker dock hjälpa sin herre genom att först få honom att prata med en ”psykolog” och sedan dra med honom på friarstråt till Hannover. Men innan Tordenskiold kommer fram måste han först duellera med den svenske officeraren Axel Staël von Holstein.

tordenskiold02Från vänster: Martin Buch (Kold) och Jakob Oftebro (Tordenskiold).

Detta skall tydligen vara en komedi även om skämten är få och inte speciellt roliga. I stil påminner Tordenskiold och Kold en hel del om filmen Plunkett & Macleane som jag recenserade förra året. Med andra ord hoppar handlingen drastiskt mellan att vara drama och komedi och använder sig av en hel del moderniteter som inte förekommer på 1700-talet. Att filmskaparna tar sig stora friheter med handlingen och inte har stora historiekunskaper står klart tidigt för av obegriplig anledning svär Tordenskiold på engelska, det spelas rock’n’roll stup i kvarten och många rollfigurer är så förbluffande överdrivna att man knappt kan tro sina ögon.

Vidare så är manuset inte bara tråkigt utan också rätt fantasilöst. Besynnerliga drömmar om svarta kvinnor, hundar och giftermål blandas med håriga vaginor, bisarra sexlekar och absurda möten. På pappret kan detta låta spännande men det är en sörja som är svår att gilla. En sak har dock manusförfattaren lyckats med och det är slutet. Här finns nämligen en plot twist som skulle fått M. Night Shyamalan grön av avundsjuka. Jag såg faktiskt inte detta slut komma och det sker inte ofta. Trots denna pluspoäng så är filmen ändå en besvikelse för den känns som en oinspirerad lågbudgetfilm. Danskarna skulle istället för denna travesti satsat pengarna på en film om Slaget vid Dynekilen (1716) då Tordenskiold stod på toppen av sin karriär. Detta tror jag, om än mycket dyrare, skulle ha blivit mycket bättre.

Carl XII (1974)

carlxii01Originaltitel: Carl XII
Språk: Svenska
Produktionsår: 1974
Speltid: 106 min
Regissör: Keve Hjelm
Skådespelare: Jarl Kulle, Anita Björk, Tore Lindwall, Ulla Sjöblom, Lennart Lindberg m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

År 1901 skrev August Strindberg en pjäs om Karl XII:s sista tid. Det är denna pjäs som Keve Hjelm bearbetat om till denna TV-film som han själv regisserat. Jarl Kulle spelar Karl XII, en bruten man omgiven av bekymmer. Omringad av fiender och med katastrofala statsfinanser går Sverige mot nederlag i det Stora nordiska kriget. I en dåres förhoppning sätter Karl XII sitt förtroende till Georg Heinrich von Görtz  som lovar att få ordning på det lata svenska folket och statsfinanserna. Det slutar som vi alla vet inte bra och kungen dör under Karl XII:s andra norska fälttåg.

Jag fann denna TV-film mycket intressant. Det är inte så ofta man får följa en enskild individ på så nära håll, i detta fall Karl XII. Kan man inte sin historia så kan det nog tyckas att filmen hoppar mellan olika teman utan att ha en nämnvärd sammanhållning. För oss som är mer insatta är dock sammanhanget glasklart och det som är intressant är inte vilka beslut som kungen tog utan vad som ledde fram till att han tog dem. Jarl Kulle ger sin tolkning av mannen med så mycket ansvar på sina axlar. Karl XII pendlar mellan melankoli och förhoppning och som kung förnekar han sig inte att både tillrättavisa och fördöma alla i sin närhet.

Större delen av filmen utspelar sig under Karl XII:s vistelse i Lund och slutet i Fredrikshald som sig bör. Som förväntat av en TV-produktion från SVT så är detta inte en påkostad film. Kostymer och enkel rekvisita utgör i stort hela scenografin. Trots detta så lever skådespelarna in sig i sina roller och levererar en underhållande föreställning. Jag använder ordet föreställning för detta verk känns mer som teater än film. Inget ont om detta men det medför också att den som skall se Carl XII måste ändra sin förutfattade mening om vad det är för sorts film. Det är trots allt en bra rulle om ni frågar mig.

Carl XII på SVT Öppet arkiv

Cyrano de Bergerac (1990)

cyrano01Originaltitel: Cyrano de Bergerac
Språk: Franska
Produktionsår: 1990
Speltid: 137 min
Regissör: Jean-Paul Rappeneau
Skådespelare: Gérard Depardieu, Anna Brochet, Vinzent Perez, Jacques Weber m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Cyrano de Bergerac är fransk film när den är som bäst om du frågar mig. Fart, flärd och finess i en salig blandning. Det är när man ser filmer som denna som man önskar att man behärskade det franska språket och förstod den ypperliga dialogen. Av sammanhanget förstår man ändå att ingen övervinner Cyranos skarpa tunga och det han saknar i utseende kompenserar han med ett knivskarpt intellekt. Filmen bygger på den välkända pjäsen av Edmond Rostand. Av vad jag förstått så följer denna film pjäsen betydligt bättre än de andra filmversioner som har gjorts tidigare.

cyrano02Cyrano de Bergerac (Gérald Depardieu) och fagra Roxane (Anne Brochet).

Cyrano de Bergerac är parisare, poet och krigare, han är också olyckligt förälskad i sin kusin Roxane. På grund av sin enormt stora näsa tycker han att han själv är ful och vågar inte berätta om sina känslor. Istället berättar Roxane att hon har förälskat sig i den stilige Christian de Neuvillette, en soldat under Cyranos befäl. Christian kan däremot inte tala till kvinnor och allt han säger blir fler. Därför övertalar Christian Cyrano att skriva poesi till Roxane som han själv tar äran för. Cyrano går motvilligt med på detta men upptäcker samtidigt att han kan säga alla de ord han vill säga till Roxane fast i annans mans namn. Planen fungerar utmärkt och Roxane blir förälskad, frågar är bara i vem, Christian eller Cyrano?

cyrano03”Vad sade du om min näsa, din gamle mulåsna?”

Cyrano de Bergerac är helt och hållet Gérard Depardieus show. Han är dynamisk, bombastisk, stilfull och levererar den ena repliken efter den andra med en sådan inlevelse att man inte kan sluta titta. Vad han än ställs inför från episka tal, förolämpningar till stillsamma dialoger görs med en sådan charm att man inte kan sluta fascineras. Jag har alltid tyckt att Depardieu har varit litet överskattad som skådespelare men i denna film visar han varför han är en Frankrikes främsta skådespelare genom tidernas. Övriga skådespelare gör på intet sätt bort sig men i ljuset av Depardieus insats bleknar de alla bort.

cyrano04Slaget vid Arras (1640) var ett av många blodiga slag under Trettioåriga kriget.

Förutom Depardieu strålande insats är också scenografin ypperlig. Allt från Paris fina salonger och smutsiga gator till skogen och leran i Slaget vid Arras. Allt får högsta betyg och det känns verkligen som man har förflyttats till en annan tid. Kostymerna får också högt betyg i all dess detaljrikedom.

Jag kan inte annat än rekommendera Cyrano de Bergerac. Kanske är det bitterljuva slutet aningen för långt men annars är detta en oerhört bra film. Jag är inte den enda som tycker detta då filmen på Rotten tomatoes har 100% i betyg av kritikerna och 91% i betyg bland vanligt folk. Se den om inte annat för att vi aldrig (troligast) igen kommer att få se Gérard Depardieu i högform.

Tulpanfeber

tulipfever1Originaltitel: Tulip Fever
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 107 min
Regissör: Justin Chadwick
Skådespelare: Alicia Vikander, Dane DeHaan, Christoph Waltz, Judi Dench, Zach Galifianakis m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter att ha samlat damm i något förråd sedan 2014 fick Tulpanfeber till slut premiär under hösten 2017. Världspremiären hölls av diffus anledning på Möja bio i Stockholms skärgård av alla ställen. I stil med Flicka med Pärlörhänge är detta ett tråkigt familjedrama om tavelmåleri under den Holländska guldåldern. Fast lika tråkig som nyss nämnda film är den inte och det är egentligen den välkända Tulpanmanin som bildar dramats bakgrund.

Sophia (Alicia Vikander) växer upp på ett barnhem och gifts bort till den betydligt äldre Cornelis (Christoph Waltz) så att hennes syskon skall kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv. En dag beslutar Cornelis att han och Sophia skall låta sig porträtteras av konstnären Jan van Loos (Dane DeHaan). Givetvis förälskar sig Sophia i Jan och det dröjer inte länge innan de börjar en affär. Samtidigt som detta pågår så har husets piga, Maria, förälskat sig i fiskhandlaren Willem och blivit gravid. När Willem sedan blir sjanghajad tror Maria att hon har blivit övergiven och att deras barn kommer att födas utomäktenskapligt. Eftersom Sophia inte har lyckats bli gravid planerar de två kvinnorna att lura Cornelis genom att påstå att barnet är hans och Sophias när det väl föds. Det visar sig vara ett illa genomtänkt beslut…

tulip-fever-2

Allt detta sker samtidigt som den växande Tulpanmanin griper tag i allt mer folk. Olika rollfigurer gör olika investeringar i de dyrbara tulpanlökarna med olika resultat. Att förklara exakt vad detta får för konsekvenser avstår jag från att berätta här men kan nämna att en lyckad affär kan vara skillnaden mellan Himmelen och Helvetet.

Det kan låta på min beskrivning att detta är en händelsefull film, tro mig, det är det inte. Ett av problemen är att trots att det är ett drama så är Zach Galifianakis rollfigur så komiskt korkad att han inte passar in. Vad tänkte egentligen regissören? Ett annat problem är Alicia Vikanders rollfigur, hon vill inget annat än att komma bort från sin make men när hon väl får chansen drabbas hon av någon outgrundlig anledning av tvivel och agerar sedan oerhört irrationellt. Det finns egentligen ingen att tycka om i filmen för alla har sina skuggsidor och i slutändan är det förunderligt nog Cornelis man tycker mest synd om.

Nej, usch. Jag hade förväntat mig mer av Tulpanfeber. Det som irriterar mig är att likt Titanic, Pearl Harbour, Pompeii och en myriad av liknande historiska filmer är det ett kärleksdrama som står i centrum istället för den historiska händelse som filmen är uppkallad efter. Jag förstår att biobesökarna gillar berättelser om olycklig kärlek men alla filmer måste inte följa standardmanus 1A.

Tale of Tales

taleoftales1Originaltitel: Tale of Tales
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 134 min
Regissör: Matteo Garrone
Skådespelare: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, John C. Reilly, Bebe Cave m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Tale of Tales är en mörk fantasyfilm som utspelar sig i en fiktiv barockvärld för länge sedan. Filmen är baserad på en sagosamling från 1600-talet och dessa sagor är brutalt mycket mörkare än dagens urvattnade och barnvänliga versioner av samma sagor. I filmen får vi följa tre olika berättelser. I den första är drottningen av Longtrellis (Salma Hayek) villig att offra vad som helst för att bli gravid. I den andra lovar kungen av Highhills (Toby Jones) att hans dotter (Bebe Cave) skall gifta sig med den man som kan identifiera från vilket djur ett skinn som han har i sin ägo kommer ifrån. Den enda som kan gissa rätt är en hemsk rese som släpar iväg den förtvivlade prinsessan till hans håla högt uppe i bergen. I den tredje lurar två gamla kärringar kungen av Strongcliff (Vincent Cassel) att gifta sig med en av dem. En häxa förvandlar den blivande drottning till en vacker en ung mö medan den andra kärringen som också vill bli ung går till drastiska längder för att också uppnå denna skönhet.

taleoftales2”Vet inte alla att den kvinna som vill bli gravid måste äta hjärtat från en havsdrake?”

Dessa tre berättelsers sensmoral är att begär och besatthet alltid leder till undergång fast på olika sätt. Vägen för protagonisterna är mörk att vandra och uppoffringarna enorma för en glimt av lycka innan allt går åt skogen till ett fruktansvärt pris. Den enda som verkligen lär sig något under resans gång är prinsessan och därför skonas hon från det yttersta mörkret och står betydligt starkare i slutet av sagan än hon gjorde i början. Filmen drar sig inte, trots sin sagoliknande tema, från att visa världens mörkare sidor. Mord, förräderi och våldtäkt går hand i hand med hjältemod, lojalitet och självuppoffring. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så brutal och blodig men samtidigt är det detta som får den att stå ut från andra liknande filmer.

taleoftales3”Stor, stark och modig, var det inte det du ville att din blivande make skulle vara?”

Till en början tyckte jag att regissören Matteo Garrones film påminde en hel del om Guillermo del Toros Pans Labyrint men allt eftersom den fortlöper så står det klart att detta är något helt annat. Av de tre berättelserna är de två första de bästa medan den tredje, om de två kärringarna, mest känns enerverande. Deras kacklande skär i mina öron och deras dumhet får mig att inte känna någon som helst sympati för dem när de går mot sitt grymma öde. Bland skådespelarna är unga Bebe Cave den som lyser mest. Hennes resa från naiv ungmö till fullfjädrad drottning är både inspirerande och trovärdig. Likt Daenerys Targaryen i Game of Thrones måste hon göra stora uppoffringar när hon blir bortgift till en buffel till karl. Som film är Tale of Tales sevärd men den är nog inte i allas smak. Gillar du genren så kommer du att få dryga två underhållande timmar, annars inte.

Professor Marston
and the Wonder Women

professormarston1Originaltitel: Professor Marston and the Wonder Women
Språk: Engelska
Produktionsår: 2017
Speltid: 108 min
Regissör: Angela Robinson
Skådespelare: Luke Evans, Rebecca Hall, Bella Heathcote, Oliver Platt m.fl.

Jag måste erkänna att denna film överraskade mig. Jag hade förväntat mig ett triangeldrama där den äldre professorn och hans fru lurade in en ung oskyldig student i deras intrikata BDSM-lekar som blir allt mer utstuderade och perverterade. Istället var det ett relativt stillsamt kärleksdrama mellan tre person som alla älskar varandra. Man skulle även kunna tro att filmen skulle berätta om hur superhjältinnan Wonder Women skapades och det gör den men detta är mer en sekundär historia även om den tas upp i vida svepande penseldrag.

Året är 1945 och professor William Marston ser hur en pöbel bränner serietidningar på bål, bland andra hans egna Wonder Woman. Sedan infinner han sig till förhör över vad som är meningen med hans skapelse. I långa tillbakablickar får vi veta att William och hans fru Elizabeth under 20-talet försöker tillverka en lögndetektor. Till sin hjälp har de den betydligt yngre studenten Olive. Under sina tester med maskinen upptäcker de att den bara fungerar om de ställer betydelsefulla frågor. Detta gör att de börjar ställa frågor till varandra som de kanske inte borde göra. Genom maskinens svar får de reda på att alla tre älskar varandra och att Olive inte älskar sin fästman. De tre inleder därefter ett sexuellt förhållande med varandra. Givetvis går ryktet om den ”osunda” affären och professor Marston och hans fru får båda sparken. De tre vägrar dock att ge upp varandra och flyttar till ett nytt hus där de lever ett liv i polygami. De rollspelar ut olika sexuella scenarion och speciellt William börjar leva ut sina BDSM-fantasier där han är mannen, Elizabeth den dominanta kvinnan och Olive är den undergivna. För att få en inkomst skapar William superhjältinnan Wonder Woman som en feminismens förkämpe. Serietidningen blir en succé men när folk börjar ifrågasätta det okonventionella förhållandet som William, Elizabeth och Olive lever rasar illusionen som de tre har byggt upp.

professormarston2Elizabeth Marston (Rebecca Hall), William Marston (Luke Evans) och Olive Byrne (Bella Heathcote).

Det första jag vill ta upp är det här med bokbål eller rättare sagt i detta fall, serietidningsbål. I verkligheten skedde detta först 1948 (ett år efter William Marstons död) och inte redan 1945. Men oavsett år känns detta som en oerhörd skamfläck för amerikanerna. De hade just besegrat nazisterna, den värsta av fiender, som var kända för att de brände böcker, och bara några år senare gör amerikanarna samma sak. Att de inte kunde dra parallellen mellan det totalitära Nazityskland och vad de själva höll på med är frapperande. Den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan på 1800-talet att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”. Så otroligt förutseende han var. Behöver jag ens tillägga att Heines böcker var bland de första som nazisterna brände? Amerikanerna gick visserligen aldrig så långt att de brände människor men de brännstämplade människor som kommunister under McCarty eran.

Det andra som bör nämnas är filmen pro-feministiska budskap. Både Elizabeth och Olive var dåtidens feminister och William var förespråkare av kvinnors rättigheter. Olive var dessutom dotter till den välkände aktivisten Ethel Byrne som bland annat öppnade den första födelsekliniken i USA. Att 30-talets Amerika var en annan tid kan inte ha undgått någon men filmen tar upp många saker som dåtidens kvinnor kämpade för som nutidens fortfarande gör. Hur bisarrt är det inte att i dagens Texas försöker delstatssenaten, som nästan uteslutande består av män, bestämma över abortfrågan som sedan länge har bestämts av landets högsta domstol?

professormarston3Ömt ögonblick mellan Elizabeth Marston och Olive Byrne

Skådespeleriet i denna film är ypperligt. Jag har alltid anat att Luke Evans kan mer än att spela stoisk actionhjälte. Det är kul att han prövar vingarna med mer utmanade roller och visar att han har mer i sin repertoar. Rebecca Hall däremot spelar den roll som hon gör i alla filmer, rollfiguren som tror att hon är det missförstådda geniet som ingen lyssnar på för att hon är kvinna. Hon gör detta extremt bra men är det inte dags att pröva på något nytt? Bella Heathcotes karriär har hitintills gått mig helt förbi. Hennes rollfigur är den som gör den verkliga resan från naiv student till kvinnan i kontroll över sitt eget öde. Bella gör bra ifrån sig och det skall bli intressant att se vad hon kan prestera i framtiden.

Som det bör framgå av denna recension är jag mycket positiv över denna film. Skall sanningen fram är det nog den bästa film jag sett de senaste åren. Jag brukar normalt ha svårt för biografier men denna tyckte jag höjde sig över mängden och det rejält. Hur mycket som är sant av filmens handling är dock svårt att avgöra. Alla tre protagonister var i verkligheten mycket förtegna om sitt privatliv och därför bygger mycket på spekulationer och rykten. Detta är en viktig film som alla bör se, inte bara serieskapare. Rekommenderas varmt.

The Death of Louis XIV

lamortdelouisxiv-1Originaltitel: La Mort de Louis XIV
Språk: Franska
Produktionsår: 2016
Speltid: 115 min
Regissör: Albert Serra
Skådespelare: Jean-Pierre Léaud, Patrick d’Assumcao, Marc Susini, Bernard Belin m.fl.

Ludvig XIV, mer känd som Solkungen, ligger för döden. Han har drabbats av kallbrand och sakta förtärs hans kropp av sjukdomen. Han som i livet var vitaliteten personifierad är nu en skugga av sitt forna jag och hans närmaste gör allt de kan för att förlänga hans liv. Under två veckor träffar han den ene läkaren efter den andre men inget de gör förbättrar kungens dåliga hälsa. Till slut finns inget annat att göra än att kalla på prästen så att Ludvig kan ta den sista nattvarden och be om syndernas förlåtelse.

lamortdelouisxiv-2Ludvig XIV ger några sista visdomsord till sin 5-årige tronföljare, den blivande Ludvig XV.

Regissören Albert Serra har skapat en vacker elegi över den kanske mest kände kungen genom tiderna. Filmen är ett långsamt (och jag menar långsamt) kammarspel där varje akt i Ludvigs dödskamp är varsamt återgivet. Trots att det är kungen som är i centrum så är det genom hans kammarherre, hans livläkare, olika präster och släktingar som vi får ta del av lidandet och deras förtvivlade försök att skjuta upp det oundvikliga. Förutom den dystra stämningen är filmen väldigt mörk, jag tror att den bara är upplyst genom stearinljus och detta ger dramat en väldigt speciell atmosfär. Även om alla skådespelare gör bra ifrån sig är detta inte en film för alla. Den känns periodvis faktiskt mer som en dokumentär över en mans sista dagar än en spelfilm. Det är ett porträtt över en man som trots all sin storhet inte kan undvika att gå den väg som vi alla kommer att göra, förr eller senare.

Djävulens jungfru

djavulensjungfru1Originaltitel: Tulen morsian
Språk: Svenska / finska
Produktionsår: 2016
Speltid: 104 min
Regissör: Saara Cantell
Skådespelare: Tuulia Eloranta, Magnus Krepper, Claes Malmberg, Elin Petersdottir m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Häxprocessen på Åland (1665-1668) var en förlöpare till den mest kända häxprocessen i Sverige som är känd som Det stora oväsendet. Rent historiskt har händelserna som utspelade sig på Åland ansetts ha varit ett personligt korståg som häradshövding Nils Psilander förde för att rensa öarna från trolldom. I denna film är det istället kvinnlig svartsjuka som är anledningen till häxprocesserna. I dessa #MeToo-tider känns det helt otidsenligt att beskylla kvinnor för saker män gjorde fel. Men samtidigt så är detta en film så vi får väl ge dem litet skaparfrihet.

Naturbarnet Anna som lever på Åland förälskar sig i den redan gifte Elias. I ren svartsjuka anger hon Elias hustru Rakel som häxa till häradshövdingen Nils Psilander. Samtidigt som häxprocessen blossar upp ser prästen Bryniel chansen att rensa bort några av de kvinnor som vet om att han är en serievåldtäktsman. Allt eftersom processen fortsätter och kvinnor börjar avrättas för häxeri ställs Anna inför ett val. Skall hon erkänna att hon vittnat falskt mot Rakel för att rädda hennes liv eller skall hon hålla tyst och leva med skammen för resten av sitt liv?

djavulensjungfru2

Trots styltig dialog och skådespeleri av varierad skicklighet måste jag erkänna att jag gillade Djävulens jungfru. Filmen känns som ett drama som berättas med små medel och mycket hjärta. Kanske är det svenska och finska språken som blandas i en salig röra som charmar mig? Att ingen av skådespelarna har en äkta åländsk dialekt rör mig inte ryggen. Jag skulle inte kunna känna igen en sådan om den så slog mig i huvudet med en snöspade.

Som hantverk lämnar Djävulens jungfru en del att önska. Det är mycket som kan göras bättre men en sak lyckas filmen i alla fall förmedla. Hatet mot kvinnor har funnits i alla tider och patriarkatet har hänsynslöst skördat med lien innan vettigare röster har fått stopp på galenskaperna. Jag hade önskat att det blivit litet mer rättegångsdrama under andra halvan istället för att lyfta fram teman som ångest och försoning. Det känns som om filmen klippts om och vissa scener slopats så hade det hade funnits plats för ett ”svavelosande” försvarstal från Anna innan domen faller. Som det blev nu är filmen helt klart sevärd men kommer inte att gå till historien som något mästerverk.

The Admiral – Roaring Currents

myeong-ryang1Originaltitel: Myeongryang
Språk: Koreanska
Produktionsår: 2014
Speltid: 127 min
Regissör: Kim Han-min
Skådespelare: Choi Min-sik, Ryu Seung-ryong m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

När vi i väst talar om tidernas främsta amiral är det oftast namn som Horatio Nelson och Michiel de Ruyter som nämns. Vi har dock dålig koll på dessa mäns motsvarighet i öst. Jag undrar personligen om inte den koreanska amiralen Yi Sun-sin slår alla i fråga om duglighet. Denne man må i stort vara okänd för oss i väst men på den koreanska halvön är han stor nationalhjälte. Något överdrivet kan man säga att han personligen besegrade de invaderande japanerna under Koreanska sjuårskriget (1592-1598). Han gick obesegrad igenom åtminstone 15 större sjöslag och sänkte hundratals japanska skepp. Genom dessa segrar kunde japanerna inte understödja de redan landsatta trupperna i Korea och de tvingades efter många år av krig till slut att sluta fred.
myeong-ryang2
Den koreanska amiralen Yi arresteras och torteras för att ha vägrat lyda order. Hans efterträdare leder dock den koreanska flottans till katastrofens rand så Yi benådas och återinrättas som överbefälhavare. Med bara 12 skepp som klarat sig undan måste Yi ta sig an den mäktiga japanska flottan som består av över 300 skepp. Oddsen är astronomiskt låga men ändå så måste Yi lyckas utföra ett mirakel. Han har dock några fördelar. De koreanska skeppen är bättre än de japanska och han kan välja slagfält. Yi väljer Myeongryangska sundet där tidvattnet får strömmen att helt ändra riktning och en kraftig virvel gör det svårt att manövrera skeppen. Efter att koreas sista fruktade sköldpaddsskepp har förstörts genom sabotage ser japanerna sin chans att förgöra Yi. Amiralen har dock några ess i rockärmen och tänker sälja sitt skinn dyrt.

Låt mig först klargöra att jag på intet sätt tror att Slaget om Myeongryang gick till på det sätt som visas i filmen. Den historiska kontexten är i stort korrekt men själva slaget är uppdiktat. Med detta inte sagt att detta är en dålig film. Men att påstå att japanerna anföll med 330 skepp är direkt felaktigt. De anföll troligast med omkring 130 skepp och hade 200 transportskepp i släptåg. Att höja oddsen från 1 mot 10 till 1 mot 30 känns minns sagt onödigt.
myeong-ryang3
Som film är The Admiral helt okej. Den är påkostad och ser snygg ut men tappar hela tiden tempo då de olika befälhavarna skall ta beslut. Då saktas filmen ner i slow motion då befälhavarens beslut i hjältepose måste tänkas igenom. Sedan skriks det ut en order och ställföreträdaren tror inte sina öron. Är ordern ett genidrag eller ren galenskap? Det är också alldeles för många åskådare till slaget som tappar hakan över det som sker. Visst är det heroiskt på gränsen till vansinne men samtidigt önskar jag att regissören hade klippt bort de flesta av dessa scener. Det som däremot är bra är att man även får följa slaget från japanernas synvinkel. De är inte helt nattsvarta skurkar även om de helt klart framstår som filmens antagonister.

Bland skådespelarinsatserna tänker jag bara nämna Choi Min-sik, mest känd från den sydkoreanska kultrullen Oldboy. Choi porträtterar Yi som en eftertänksam man som är redo att offra sitt liv för sitt älskade Korea. Han tror stenhårt på att mod och stenhård disciplin kommer att rädda dagen. Choi är helt klart filmens behållning men samtidigt får man inte så mycket kött på benen. De japanska befälens inre stridigheter får mer uppmärksamhet än Yis problem med sina underordnade vilken kan tyckas litet konstigt.

Jag hade faktiskt förväntat mig mer av The Admiral – Roaring Currents. Sydkorea har enligt mig de senaste 20 åren svingat sig upp bland toppnationerna när det gäller bra film. Taegukgi: The Brotherhood of War är en av mina favoritkrigsfilmer och jag hade hoppats att denna film skulle hålla samma klass. Det gör den tyvärr inte men den är likväl sevärd. För er som vill lära er mer om Amiral Yi rekommenderar jag att ni besöker Extra Credits youtube-kanal och ser deras utmärkta serie om honom.

Extra Credit – Admiral Yi