31 inlägg Inlägg publicerade i Fantasy

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Tale of Tales

taleoftales1Originaltitel: Tale of Tales
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 134 min
Regissör: Matteo Garrone
Skådespelare: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, John C. Reilly, Bebe Cave m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Tale of Tales är en mörk fantasyfilm som utspelar sig i en fiktiv barockvärld för länge sedan. Filmen är baserad på en sagosamling från 1600-talet och dessa sagor är brutalt mycket mörkare än dagens urvattnade och barnvänliga versioner av samma sagor. I filmen får vi följa tre olika berättelser. I den första är drottningen av Longtrellis (Salma Hayek) villig att offra vad som helst för att bli gravid. I den andra lovar kungen av Highhills (Toby Jones) att hans dotter (Bebe Cave) skall gifta sig med den man som kan identifiera från vilket djur ett skinn som han har i sin ägo kommer ifrån. Den enda som kan gissa rätt är en hemsk rese som släpar iväg den förtvivlade prinsessan till hans håla högt uppe i bergen. I den tredje lurar två gamla kärringar kungen av Strongcliff (Vincent Cassel) att gifta sig med en av dem. En häxa förvandlar den blivande drottning till en vacker en ung mö medan den andra kärringen som också vill bli ung går till drastiska längder för att också uppnå denna skönhet.

taleoftales2”Vet inte alla att den kvinna som vill bli gravid måste äta hjärtat från en havsdrake?”

Dessa tre berättelsers sensmoral är att begär och besatthet alltid leder till undergång fast på olika sätt. Vägen för protagonisterna är mörk att vandra och uppoffringarna enorma för en glimt av lycka innan allt går åt skogen till ett fruktansvärt pris. Den enda som verkligen lär sig något under resans gång är prinsessan och därför skonas hon från det yttersta mörkret och står betydligt starkare i slutet av sagan än hon gjorde i början. Filmen drar sig inte, trots sin sagoliknande tema, från att visa världens mörkare sidor. Mord, förräderi och våldtäkt går hand i hand med hjältemod, lojalitet och självuppoffring. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så brutal och blodig men samtidigt är det detta som får den att stå ut från andra liknande filmer.

taleoftales3”Stor, stark och modig, var det inte det du ville att din blivande make skulle vara?”

Till en början tyckte jag att regissören Matteo Garrones film påminde en hel del om Guillermo del Toros Pans Labyrint men allt eftersom den fortlöper så står det klart att detta är något helt annat. Av de tre berättelserna är de två första de bästa medan den tredje, om de två kärringarna, mest känns enerverande. Deras kacklande skär i mina öron och deras dumhet får mig att inte känna någon som helst sympati för dem när de går mot sitt grymma öde. Bland skådespelarna är unga Bebe Cave den som lyser mest. Hennes resa från naiv ungmö till fullfjädrad drottning är både inspirerande och trovärdig. Likt Daenerys Targaryen i Game of Thrones måste hon göra stora uppoffringar när hon blir bortgift till en buffel till karl. Som film är Tale of Tales sevärd men den är nog inte i allas smak. Gillar du genren så kommer du att få dryga två underhållande timmar, annars inte.

Nya kickstarters!

kkrDet nya året har börjat med en rad intressanta kickstarters. Jag skulle vilja rekommendera att ni tar en närmare titt på följande två med premisser där man kan dra klara paralleller till Karl Kämpe och ett mörkt Europa.


flintlockDen brittiska serien Flintlock är en serie som jag har varit intresserad av det senaste året och nu när det tredje numret kickstartas tänker jag äntligen göra slag i saken. Alla tre nummer skall inhandlas och sedan blir det mys i soffan.


leagueofseekersLeague of Seekers verkar vara ett rollspel i en värld som är väldigt lik den Karl Kämpe lever i. Det är dock mer Lovecraftiska monster än demoner från underjorden som står för motståndet. Det skall bli intressant att läsa hur spelmekaniken förändras under en ”cursed moon”.

Dags att öppna plånboken igen…

kkrHar man många vänner i vårt avlånga land måste man stötta dem i vått och torrt. Här följer tre kickstarters och ett seriealbum som jag tycker att du skall investera i.


lovehurtsKim W. Andersson har samlat alla sina Love Hurts berättelser i en lyxutgåva från Apart förlag. Ett måste i bokhyllan.


legacyofdarknessRasmus Tirzitis kickstartar sin Star Wars fan comic book, Legacy of Darkness. The force is strong with this one!


forbiddenlandsTänd facklorna, slipa svärden och stöd kickstartern för Forbidden Lands, det nya fantasyrollspelet från Fria Ligan.


malcolmmaxAdes Media släppte under Comic Con Stockholm en rad nyheter. Mitt hjärta bultar litet extra för Malcolm Max: Gravskändarna då jag hade ett finger med i produktionen av detta seriealbum.

Vanderland

vanderland1Titel: Vanderland
Författare: Erik Granström
Förlag: Coltso (2016)
Övrigt: Vanderland är den fjärde och sista boken i Erik Granströms kvadrologi om den femte konfluxen.

I min recension för Vredesverk lovade jag att inte vänta 10 månader med att läsa Vanderland när den väl kommit ut. Jag bröt det löftet. Kanske går historien i cirklar för helt ovetande tog det mig åter 10 månader innan jag vände på det första bladet i Vanderland. Att sätta tänderna i en av Erik Granström böcker är alltid ett kraftprov. Bokens massiva 600 sidor inger respekt i den mest erfarne av läsare, särskilt med tanke på Granströms litet speciella språkdräkt. Men med erfarenheten från de tre tidigare böckerna har jag vant mig vid hans språkliga krumbukter och lärt mig att uppskatta dem. Det är inte för alla vill jag lova men det ger boken (och hela bokserien) en helt unik känsla som mycket bra speglar den värld boken utspelar sig i.

Jag måste erkänna att jag är litet avundsjuk på Granström. Som författare jonglerar han till synes med lätthet ett femtiotal komplexa rollfigurer samtidigt som jag själv har svårt att få ihop en vettig konversation mellan två. Jag tröstar mig med att i vår stora värld finns det plats för många olika sorters författarskap och inget säger att en läsare inte kan uppskatta två vitt skilda författarstilar. Det går dock inte att underskatta Granströms storhet och hade han inte skrivit fantasy så tror jag att Nobelkommittén ofta fått se hans namn nominerat.

vanderland2Försvararna av Clusta Noba bombarderar den vandöda armé som hotar den lilla ön.

Det känns svårt att recensera Vanderland utan att dra in hela bokserien i resonemanget. Alla böcker är intimt sammankopplade med varandra i en härlig symbios av filosofi, religion, historia och en gnutta samhällskritik. Detta förutom rent standardmässiga fantasyinslag som spännande action, episka bragder och mörk magi. Hela världsbygget och de olika rollfigurernas resor är så genomtänkt att det är svårt hitta logiska luckor i berättandet. Det är ofta självklart för läsaren vad nästa kapitel skall handla om och ändå lyckas Granström vända upp och ner på alla förväntningar och överraskar genom att låta berättelsen göra en 90-graders sväng i full fart. Sådana böcker läser man inte ofta och det gäller att ta vara på ögonblicket.

Inför läsandet av Vanderland undrade jag om Granström verkligen skulle få ihop det. Allt tycktes så öppet och så oförutsebart. Men han lyckas, varje rollfigur har sin roll att spela när den femte konfluxen närmar sig sitt avgörande. Inte ett kapitel känns som onödig utfyllnad även om Nastigasts självupptagenhet stundtals hårt prövade mitt tålamod. Vanderland är en riktigt bra bok, inte riktigt lika bra som Vredesverk men tametusan inte långt efter. Som vanligt rekommenderar jag er att läsa de andra böckerna i serien först för annars kommer ni hopplöst förvirra bort er i detta mäktiga verk. Nu skall jag låta denna bokserie vara i några år för att sedan sträckläsa alla fyra böcker under kort tid. Jag är helt övertygad om att jag missat massor av teman som bara går att upptäcka om man läser mellan raderna. Det kommer i sanning bli ett äventyr som tar Den femte konfluxen till nya oanade höjder.

Sharp ends

sharpendsOriginaltitel: Sharp ends
Språk: Engelska
Författare: Joe Abercrombie
Förlag: Gollancz (2016)

Sharp ends är Joe Abercrombies senaste bok som innehåller båda gamla noveller som publicerats tidigare och helt nyskrivna. Vi får träffa gamla favoriter som Sand dan Glokta, Shy South och Logen Ninefingers samt några nya protagonister som tjuven Shevedieh och den kvinnliga krigaren Javre som gillar att göka lika mycket som att slåss. Om sanningen skall fram så handlar hela 5 av de 13 novellerna om de två sistnämnda. Så man skulle kunna säga att denna novellsamling har ett litet narrativ även om det sträcker sig under flera decennier. Novellerna utspelar sig nästan över hela Abercrombies världsbygge. Från cowboyfantasyn i väst till Machiavellifantasyn i öst. Från vikingafantasyn i norr till korstågsfantasyn i söder. Det enda större område som är utlämnat är Midderland och dess huvudstad Adua men denna ö nämns i alla fall ett flertal gånger i boken.

I mitt tycke är denna novellsamlings största problem att den kräver en viss förkunskap. Har läsaren exempelvis inte läst Abercrombies Best Served Cold så kommer denna att missa många av poängerna i de berättelser som utspelar sig på ön Styria. Författaren gör inte mycket för överbrygga detta problem och utgår ifrån att de som läser denna bok även har läst hans tidigare. Även om det är lockande för nya läsare att starta med kortare noveller innan man sätter tänderna i Abercrombies massiva First Law-trilogi så är det inget jag rekommenderar i detta fall. Liknande problem uppstår även i de berättelser som utspelar sig på andra platser och jag tror att novellen Freedom! helt flyger över huvudet på läsare som inte känner till protagonisten Nicomo Cosca sedan tidigare.

Sedan så har jag personligen även problem med berättelser som berättar om olika protagonister och antagonisters ursprung. Jag ser med andra ord inte fram emot den kommande Han Solo-filmen. Den kan vara hur bra som helst men jag har redan i fantasin kommit fram till hur Han Solo blev just Han Solo och den tanken är betydligt mer kittlande än vad filmskaparna i Hollywood kan trolla fram. Jag tror att det är ganska många med mig som är ganska besvikna på filmerna som visar hur Anakin Skywalker blev Darth Vader. Därför är det med viss bävan som jag läste novellen som berättar om Logen Ninefingers, eller rättare sagt Bloody-Nines, ursprung. Vi har har alltid vetat att Logen i unga dagar var en mordisk galenpanna men vi tycker ändå om honom eftersom detta inte har berättats i detalj. Han är ju Abercrombies överlägset mest älskade protagonist och likt Han Solo-exemplet ovan så har var och en sin egen uppfattning om hur han blev som han blev. I Made A Monster får vi detta berättat och fantasin förstörs till den milda grad att i alla fall jag börjar sympatisera med den avskyvärda hövdingakungen Bethod som i ingen tidigare bok har förtjänat någon som helst medkänsla.

Nu känns det som om jag har varit väldigt negativ i denna recension och det kanske jag är. Men det finns även saker som jag älskar med Abercrombies författarskap. Mer än gång föll jag i skratt över tingens absurditet och det är sådana ögonblick som höjer en bok från medelmåttornas nivå. För er som läst Abercrombie tidigare så är denna bok en trevlig förströelse tills hans nya First Law-trilogi når bokhandlarhyllorna. För övriga som vill fördjupa sig i Abercrombies fantastiska värld rekommenderas att börja från början med The Blade Itself.

Swords in the mist

swordsinthemistTitel: Swords in the mist – The adventures of Fafhrd and the Gray Mouser (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Fritz Leiber
Uppläsare: Jonathan Davis
Förlag: Audible Studios (2008)
Övrigt: Lankhmar, bok 3 (av 7)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter ett års uppehåll tyckte jag att det var dags att fortsätta mitt lyssnande på äventyrarna Fafhrd och Gray Mouser. Swords in the mist är den tredje boken i Lankhmar-serien och mycket är sig likt sedan tidigare. De båda äventyrarna hamnar i det ena förunderliga äventyret efter det andra och tvingas strida mot allt från koncentrerat hat till odödliga trollkarlar.

Kvaliteten på de olika berättelserna är ganska stor i denna bok. Överlägset bäst är Lean Times in Lankhmar och sämst är nog When the Sea-King’s Away för även om den sistnämnda är väldigt fantasifull så händer det väldigt litet av intresse i den. Their Mistress, the Sea och The Wrong Branch är två väldigt korta berättelser som Leiber har skrivit till senare för att binda samman några av de andra längre äventyren.

Extra intressant är Adept’s Gambit, dels tack vare sin längd och dels för att det var den första berättelsen om Fafhrd och Gray Mouser som Fritz Leiber skrev. Det märks att Leiber var inspirerad av H.P. Lovecraft genom att bland annat referera till ”The Elder Gods”. Tydligen skall originalversionen ha innehållit betydligt mer om dessa men Lovecraft som fått läsa ett utkast hade rekommenderat Leiber att ta bort dessa referenser. Leiber följde rådet bara delvist och det skulle dröja över 10 år innan berättelsen publicerades i novellsamlingen Night’s Black Agents.

Swords in the mist känns inte som Fritz Leibers finaste ögonblick. Även om det lilla mästerverket Lean Times in Lankhmar höjer slutbetyget rejält så känns det mycket som om boken går på tomgång. Den tuffar vidare i ingen speciell riktning utan något redigt slutmål. För dig som gillar heroisk fantasy är dock boken inte bortkastad tid. Det finns en hel del intressanta uppslag och fantastiska upptåg som kan roa den intresserade. Fafhrd och Gray Mouser är trots allt två personligheter vars rådighet aldrig riktigt släpper greppet om läsaren.

The Cloud of Hate (1963)
Under många månader har ett ovanligt lugn rått i Lankhmar. Översteprästen och de femtusen kultisterna som tillber The Hates är inte glada över detta och tillsammans manifesterar de sitt hat i en rödaktig dimma som börjar bringa död i staden och tar kontrollen över fyra mördare. Dimman och dessa våldsverkare ser Fafhrd och Gray Mouser som sina nästa offer.
Kommentar: Vad får man om man slår samman The Cloud of Hate med Moby Dick?
Svar: Star Trek-avsnittet Obsession.

Lean Times in Lankhmar (1959)
Av någon oförklarad anledning beslutar sig Fafhrd och Gray Mouser att sluta äventyra och gå skilda vägar. Fafhrd börjar leva ett strängt asketiskt liv och tjänar guden Issek of the Jug. Gray Mouser börjar arbeta för den kriminella utpressaren Pulg. Så pågår det under en längre tid och allt eftersom Issek blir allt populärare i Lankhmar börjar stadens kriminella, speciellt Pulg, få upp ögonen för dem. Kan det sluta på något annat sätt än att Fafhrds och Gray Mousers vitt skilda intressen ställs mot varandra?

Their Mistress, the Sea (1968)
Efter händelserna i Lean Times in Lankhmar lämnar Fafhrd och Gray Mouser staden i en båt. Efter månader av förslappning börjar de träna upp sina kroppar för att åter vara redo för nya äventyr. De försöker sig även på en misslyckad karriär som pirater innan maten tar slut och de tvingas ge upp och låter båten driva fritt bland vågorna.

When the Sea-King’s Away (1960)
Fafhrds och Gray Mousers båt driver till ett område där det finns mystiska lufttunnlar som leder ner i havet. Med hjälp av ett rep klättrar Fafhrd ner i en av dessa tunnlar och Gray Mouser tvingas följa efter sin kamrat. När de kommer till botten fortsätter tunneln horisontellt till en underjordisk grotta i berget som visar sig tillhöra en havsgud. Guden är som tur är inte hemma men det är däremot några av hans drottningar.

The Wrong Branch (1968)
Efter äventyret i undervattensgrottan har the Sea-king som hämnd lagt en förbannelse över Fafhrd och Gray Mouser. Därför reser de båda äventyrarna till Ningauble of the Seven Eyes för att han kanske skall kunna skingra den. När de väl beger sig in i trollkarlens grotta kommer de till ett vägskäl. De väljer att gå genom en av gångarna och hamnar i en helt annan värld.

Adept’s Gambit (1947)
Världen som Fafhrd och Gray Mouser hamnade i är ingen annan än vår egen moder jord, närmare bestämt staden Tyros (i dagens Libanon) under Alexander den stores tid. Där drabbas de båda äventyrarna av ytterligare en mystisk förbannelse. Alla flickor som Fafhrd kysser förvandlas till suggor och de Gray Mouser kysser förvandlas till jättelika sniglar. De uppsöker därför trollkarlen Ningauble of the Seven Eyes för hjälp. Trollkarlen berättar att de först måste hitta en lång rad legendariska föremål och sedan bege sig till Ahrimans försvunna stad för att ha en chans att bryta förbannelsen.
Kommentar: Detta är en väldigt lång novell uppdelad i många delar som upptar nästan halva ljudboken.

Läs också:
Swords and Deviltry
Swords against Death

Half a war

halfawarOriginaltitel: Half a war
Språk: Engelska
Författare: Joe Abercrombie
Förlag: Del Rey Books (2015)
Övrigt: Den tredje boken i The Shattered Seas-trilogin.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Till skillnad från de två tidigare böckerna i The Shattered Seas-trilogin så börjar denna i ett furiöst tempo som sedan aldrig avtar. Protagonisterna kastas in i den ena situationen efter den andra och det ges få stunder till eftertanke. Som i den förra boken har de tidigare protagonisterna fått ta ett steg tillbaka för att låta nya stå i centrum. Vi får följa; prinsessan Skaras färd från naivt våp till landsmoder över Trovenland; lärjungen Koll som av fader Yarvi får lära sig priset av makt; krigaren Raith som upptäcker att det finns mer till livet än blod och förintelse.

Berättelsen börjar i Trovenland där kung Fynn mördas av överkungens krigare. Prinsessan Skara tvingas fly till Gettland för att be om hjälp. Fader Yarvi som länge har planerat sitt uppror ser möjligheterna i att ena Gettland, Vansterland och det som finns kvar av Trovenland mot överkungen. De tre enade länderna enas om att intaga Bails point, en mäktig borg i Trovenland som byggdes av alverna innan de försvann. Eftersom Skara inte har så många män att bistå kampen med måste hon utkämpa sitt krig med ord, något som hon visar sig ha en oväntad talang för. Föga anar de inblandade att Bails point kommer att stå i fokus under hela det krig som väntar.

Det känns som om denna bok skrevs väldigt fort. Nästan som om Joe Abercrombie bara ville bli klar med denna trilogi så att han kunde ta sig an nästa projekt. Boken är inte slarvigt skriven men det görs inte samma fördjupning av protagonisterna som tidigare och alla problem som uppstår får på ett eller annat sätt en snabb lösning. Detta tillsammans med att det görs stora hopp mellan olika händelser ger boken ett opersonligt intryck som inte är likt Joe Abercrombie. Allt är dock inte illa med denna ”nya” stil. Det blir som tidigare nämnts aldrig segt eller långtråkigt. Det är konstant spännande och det gjorde det svårt, i alla fall för mig, att lägga ner boken. Det var faktiskt länge sedan jag läste igenom en bok så snabbt.

Som bok är Half a war helt okej. Den når inte upp till Abercrombies tidigare höjder men är inte lika dålig som hans floppigaste bok Red Country. Det är litet av ett sista matinéäventyr i en vikingainspirerad fantasyvärld som har gjort sitt. Personligen är jag så här efteråt inte speciellt intresserad av att återvända till intrigerna kring The Shattered Sea. Det känns därför bra att Abercrombie nu återvänder till världen i hans First Law-serie. Först med boken Sharp Ends som innehåller korta fristående noveller för att sedan ta sig an en helt ny trilogi. Det är något att verkligen se fram emot.

Läs också:
Half a king
Half the world

Det svarta hjärtats vilja

detsvartahjartatsviljaTitel: Det svarta hjärtats vilja
Författare: Mattias Johnsson
Förlag: Cassius Creative AB (2015)
Övrigt: Symbaroumsviten, del 2

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Äventyren i skogen Davokar fortsätter för syskonen Vidina och Alavan. Denna gång har Alavan, påverkad av en mystisk sjukdom, rymt djupt in i skogen och Vidina måste åter rädda honom från Davokars faror men framför allt från honom själv. Det svarta hjärtats vilja är Mattias Johnssons andra bok i Symbaroumsviten. Mycket är sig likt från förra boken men med den lilla skillnaden att denna gång har läsaren i alla fall ett litet hum om vad det hela handlar om. Fortfarande är det dock mycket som är obesvarat. Jag försökte verkligen sätta mig in i berättelsen men det går inte riktigt för det finns för många luckor. Troligast är det därför som jag finner att så många rollfigurer handlar så ologiskt. På sätt och viss påminde boken som en sådan där rollspelskrönika som vissa spelgrupper brukar skriva för att komma ihåg vad som hände vid förra spelmötet, fast ovanligt välskriven för att vara en sådan.

Det måste erkännas att vissa delar av Det svarta hjärtats vilja är riktigt bra. Fantasin är det inget fel på om jag säger så. Men varför är så många scener så rumphuggna. Ta episoden med de övergivna barnen med de svullna magarna. Här fanns det stora möjligheter för riktig terror över ett par tre kapitel istället för det snabba tack och goodbye som vi fick. Inte heller återkommer vi till barnen även om vi får en kort spekulation om deras slutgiltiga öde. Det känns för mycket som en missad möjlighet. Detsamma kan man säga om Vidinas underjordiska äventyr. Allt går så himla fort. Istället för att bygga upp den mörka och ödesmättade stämningen som detta parti förtjänar beskrivs bara ett par snabba hållplatser tämligen otillfredsställande.

Även om jag tycker att de flesta rollfigurer är för tunt beskrivna måste jag säga att Johnsson verkligen har lyckats med dumbommen Alavan. Det var länge sedan jag blev så förbannad över en rollfigurs totala ignorans och självbehag. Att han har lyckats överleva till vuxen ålder finner jag helt otroligt. Vidina måste ha fått arbeta dubbel övertid för att rädda honom från alla hans galna infall. Mot slutet av boken verkar dock även Alavan mogna, han får en viss upprättelse även om jag inte för fem öre tror att han kan sköta en handelsbod.

Det finns tre saker jag verkligen saknade i boken. För det första vore det trevligt om det funnits med en liten prolog som återberättade den första boken i stora drag för att friska upp minnet för den som inte läst den boken på länge. För det andra, och jag har nämnt det tidigare, varför finns det inte med en karta i boken? För det tredje skulle jag vilja ha ett litet namnregister i slutet så att det snabbt gick att särskilja de olika rollfigurerna och platserna.

Till sist undrar jag om detta var slutet för Vidina och Alavan eller kommer de att återkomma i nästa bok? Slutet kändes litet som ett sorgset farväl och att nya eller nygamla rollfigurer kommer att ta vid. Jag har ingen aning om framtiden för dessa två men en sak kan vi vara säkra på. Äventyren i Davokar är långt ifrån över.

Läs också:
Den eviga nattens riddare

Alkemistens dotter

alkemistensdotterTitel: Alkemistens dotter
Författare: Carl-Michael Edenborg
Förlag: Natur och kultur (2014)

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Carl-Michael Edenborg kan tacka Science Fiction Bokhandelns sommarkatalog för att jag köpte den här boken för jag finner boktiteln Alkemistens dotter otroligt fantasilös. Böcker och filmer med titlar som X:s dotter vimlar det av i populärkulturen. Trollkarlens dotter, Möbelhandlarens dotter, Generalens dotter, Fyrmästarens dotter är bara några som jag kommer på så här på rak hand. Istället var det den spännande undertexten i katalogen som sålde in mig. En kvinnlig hjältinna i slutet av 1700-talet som bär hela mänskligheten på sina axlar. Det lät verkligen som något för mig.

Titeln till trots, inte blev jag besviken. Edenborg levererar en spännande och annorlunda saga om en flicka som får i uppdrag av sin far att förinta hela universum. Hon skall färdigställa det arbete som hennes släkt började arbeta med för hundratals år sedan. Men hon är inte ens en fullvuxen kvinna när hennes far dör och lämnar över det tunga ansvaret. Många faror hotar och i mörkret lurar både änglar och demoner som vill hjälpa och stjälpa henne. Kommer Rebis Aurora Drakenstierna lyckas utföra det som hon är född för att göra eller kommer hon att avvika från den utpekade vägen?

Det jag verkligen gillar med Alkemistens dotter är hur rakt berättelsen berättas. Det tas få omvägar mot målet och även om läsaren lotsas igenom några verklighetsfrämmande drömsekvenser blir det aldrig tråkigt. Ett annat plus är att författaren berättar om en värld som är helt främmande för de flesta läsarna men lyckas fängsla oss genom sina expertkunskaper. På det sättet påminde boken om Patrick Süskinds Parfymen. I det fallet gällde det parfymtillverkning, i detta fall alkemi. Det är en späd balansgång men Edenborg lyckas verkligen leverera det viktigaste utan att bli för akademisk.

Alkemistens dotter är inte en lång bok. För att få den att te sig litet längre har förlaget valt att trycka den inbundna versionen i ett något mindre format än normalt. Jag vet inte vad är för format men det är något mindre än A5. Jag måste erkänna att jag älskar detta format för den gör boken så behändig att läsa. Fler böcker borde därför tryckas i detta trivsamma format.

En annan rolig grej med boken är att den innehåller ett gåtfullt chiffer. Protagonisten Rebis Drakenstierna brottas under flera kapitel med att lösa koden medan jag själv gjorde det på två sekunder (fast jag inte behärskar latin). Jag vet inte om chiffret var för enkelt eller om det är jag som är för bevandrad i kodernas hemliga språk. Kanske skrevs chiffret på det sättet med flit för att läsaren skulle få känna sig smartare än den konfunderade Rebis. Vad vet jag?

Två tummar upp. Boken rekommenderas varmt.