9 inlägg Inlägg publicerade i Djävulen

The Witch

thevvitch1Originaltitel: The Witch – A New-England Folktale
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 93 min
Regissör: Robert Eggers
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag hade hört mycket gott om The Witch och blev inte besviken efter att ha sett filmen. Äntligen en film om folktro och häxor som inte var en slasher-film eller utmynnade i fantasyinspirerad goja. The Witch är något så ovanligt som en film som försöker vara ärlig till sitt källmaterial. Även om händelserna i filmen aldrig har inträffat så lyckas filmen visa hur människor från tidsepoken uppfattade eller trodde att skeendena hade gått till. Det är inte ofta jag sugs med i skräckfilmer men denna rör sig mer på det psykologiska planet och gör den därför desto mer verklighetstrogen.

Jag tänker inte berätta mycket om vad filmen handlar om. I korta drag är det 1600-tal och en man vid namn William blir tillsammans med sin familj förvisad från en puritansk koloni i Amerika. Familjen tvingas bosätta sig ensamma i vildmarken och de bygger upp en gård där de kan leva som fria människor. Men livet visar sig inte bli som familjen trott och snart är hela deras värld utan även deras tro i gungning. Jag tror att denna beskrivning räcker för att avslöja något mer vore att göra er som inte sett filmen en björntjänst.

thevvitch2

Förutom den krypande olycksbådande känslan och den grå vildmarken är det första som slår mig hur välspelad filmen är. Hur regissören Robert Eggers har lyckats de få tre yngre ungarna att prata gammalengelska helt trovärdigt och agera som om de vore barn av tiden övergår mitt förstånd. Steven Spielberg brukar räknas som mästaren när det gäller att få barn att agera trovärdigt men det brukar alltid finnas en eller annan scen där de inte lyckas hålla masken så bra som de borde. Det finns inga sådana scener i The Witch och lägger man därtill föräldrarnas och Anya Taylor-Joys insats så är detta den starkaste ensemblen på länge som visats upp på vita duken.

En annan av filmens styrkor är att den är härligt kort. Med sina dryga 90 minuter visar The Witch att en film inte behöver vara över två timmar för att man skall få valuta för pengarna. Filmen har i stort blivit unisont hyllad av filmkritikerna och jag förstår varför. Framgången har öppnat Hollywoods portar för regissören Robert Eggers som har fått förtroendet att regissera nyinspelningen av F.W. Murnaus klassiker Nosferatu. Det är inte ofta jag ser fram emot nyinspelningar men denna är faktiskt en av dem.

thevvitch3

Även huvudrollsinnehavaren Anya Taylor-Joys karriär pekar spikrakt uppåt. Först skall hon vara med i Luke Scotts (Ridley Scotts son) film Morgan och sedan bär det troligast iväg till superhjältegenren där hon skall spela Magic i filmen New Mutants. Hennes insats i The Witch bådar mycket gott för framtiden och jag ser fram emot att se hennes nästa insats.

Som ni förstår är jag mycket positiv till The Witch och rekommenderar den starkt. Jag önskar att fler filmer vore som denna istället för att ta populärkulturella genvägar för att sälja in sig till så många som möjligt. Filmer som The Witch och Deadpool har också visat att det går att tjäna bra med pengar på filmer som är riktade till en smalare publik. Det känns därför skönt med filmskapare som inte satsar allt för att uppnå den förhatliga PG-13 klassifikationen.

Djävlarna

thedevilsOriginaltitel: The Devils
Språk: Engelska
Produktionsår: 1971
Speltid: 117 min
Regissör: Ken Russel
Skådespelare: Oliver Reed, Vanessa Redgrave,  Dudley Sutton, Gemma Jones, Graham Armitage, Michael Gothard m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter att ha sett Djävlarna så är det inte svårt att förstå varför denna film ansågs vara så kontroversiell att den totalcensurerades i länder som Italien. Filmens kritik mot främst den katolska kyrkan och de minns sagt vågade nakenscenerna fick med all säkerhet många att gå i taket i början av 70-talet. Om jag skulle försöka beskriva filmen så påminner den om en bisarr Terry Gilliam-film men där man har bytt bort hans svarta humor med perversiteter och våld. Regissören Ken Russel har valt att förvandla 1600-talsstaden Loudun, där filmen utspelar sig, till en futuristisk skapelse i vitt tegel och kakel. Människorna i filmen är hemska och drivs antingen av religiösa eller sexuella ändamål.

thedevils2

Året är 1634 och platsen den franska staden Loudun. För att förhindra att landets hugenotter gör uppror beordrar kung Ludvig XIII att städer med stor protestantisk befolkning skall riva sina stadsmurar för att de inte skall våga göra uppror. Detta gäller alla städer utom Loudun som kungen har lovat att inte röra. Detta kan kardinal Richelieu inte tåla och han skickar ändå ut baron Laubardemont för att riva Louduns murar. Baronen stoppas dock av stadens guvernör, fader Grandier, som får uppskov att söka upp kungen och få saken utredd en gång för alla.

Ungefär samtidigt får syster Jeanne reda på att Grandier i hemlighet har gift sig med Madeleine De Brou. Förutom att det är förbjudet för katolska präster att gifta sig så är Jeanne förälskad i Grandier som hon har sexuella fantasier om och ser som en Jesusfigur. I sin förtvivlan berättar Jeanne för en annan präst om Grandiers synder och att han är en djävulsdyrkare. Ordet når Laubardemont som fylld av hämndbegär tillkallar prästen tillika häxjägaren fader Barre och sedan börjar cirkusen, förlåt häxprocesserna.

Jeanne anklagar offentligt Grandier för att ha förhäxat henne och alla andra nunnor i henne kloster. För att rädda sig själv uppträder nunnorna galna, de kastar sina kläder och hela processen förvandlas till en religiös orgie som förseglar Grandiers öde. När Grandier återkommer från sitt besök hos kungen arresteras, döms och bränns han på bål. Som spiken i kistan sprängs Louduns stadsmurar och Madeleine lämnar ruinen åt sitt öde.

thedevils3

Om något så är filmen ett varnande exempel på vad som kan hända när religiösa doktriner får löpa amok och ingen vågar ifrågasätta det som händer. Folket i Loudun drabbas av en masshysteri som inte går att stoppa och i sin blindhet beseglar de fader Grandiers och slutändan sitt egna öde. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens extrema grupper och den galenskap dem för med sig.

Trots mina försök är det svårt att återberätta filmens komplexitet på några få rader. Den religiösa symboliken och den undertryckta sexualitet är något som måste ses för att kunna begrundas. Jag har också helt avstått att återberätta sidoberättelsen om Ludvix XIII som dramatiseras som en sadistisk envåldshärskare som på sin fritid skjuter hugenotter utklädda till stora svarta fåglar.

Oliver Reed gör en av sina mest minnesvärda roller som den stoiske Grandier. Vanessa Redgrave är också väldigt bra som den puckelryggiga Jeanne och Gemma Jones får godkänt i sin filmdebut som den godtrogna Madeleine. Graham Armitage nyckfylla kung Ludvig är en intressant men en helt ohistorisk rolltolkning. Jag vill inte säga att Michael Gothard som häxjägaren Barre stjäl filmen men hans besynnerliga blandning av skoningslös åklagare och glamorös rockstjärna är både underhållande och frapperande på samma gång. Gothard är väl annars mest känd som James Bond-skurken Locque i Ur dödlig synvinkel.

Djävlarna är en film som bör ses. Jag lyfter dock ett varningen finger för er som känsliga för sex, våld och kontroversiella ämnen. Detta är en film för vuxna. Barn undanbedes tack.

Son of the Morning

sonofthemorningTitel: Son of the Morning
Språk: Engelska
Författare: Mark Alder
Förlag bok: Orion Publishing Group (2014)
Övrigt: Banners of Blood, Book One.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Son of the morning är en riktig tegelsten. 731 tunglästa sidor som borde ha varit hälften så många. De första 400 sidorna kunde förutom vissa kapitel ha skippats helt. De sista 300 sidorna är däremot betydligt intressantare. Det är först här berättelsen tar fart efter en till synes evig transportsträcka.

För att förstå Son of the morning så måste du först förstå den mytologi boken bygger på, den så kallade Luciferianismen. Försök att hänga med i detta komplicerade resonemang. Jesus riktiga namn är Lucifer och i tidernas gryning skapade han änglarna, människorna och världen. Îthekter är den främst bland änglarna. Îthekter vill att andra änglar och människorna skall  be och offra till honom och kalla honom Gud. Îthekter vill varken leva i himmelen eller på jorden och skapar därför helvetet där han kan härska. I helvetet skapar han djävlarna där Satan är den främste. Îthekter och Satan gör uppror och kastar Lucifer och alla goda änglar från himmelen ner i helvetet där de blir demoner (fallna änglar). OBS! Gör skillnad på demoner = goda och djävlar = onda. För att Lucifer inte skall kunna ta sig ut vaktar djävlarna helvetets fyra portar. Îthekter kallar sig nu Gud och styr i himmelen med sina lojala änglar. Lucifer lyckades dock ta sig till jorden och börjar predika till människorna. Îthekter kallar då Lucifer för Jesus och säger till människorna att Jesus är hans son. Efter att Lucifer (Jesus) har blivit korsfäst skickas han tillbaka till helvetet. Lucifer förstår nu att han inte kan resonera med Îthekter (Gud) och han förstår att han måste återvända till jorden för att skapa sitt kungarike där. Om detta skulle ske blir Îthekter utesluten från jorden och kan inte påtvinga människorna sin vilja. För detta uppdrag skapar Lucifer Antikrist som skall breda väg för Jesus återkomst.

För att summera det hela:
De goda = Lucifer (Jesus), demoner (fallna änglar) och Antikrist (Dowzabel).
De onda = Îthekter (Gud), Änglar, Satan och djävlarna.

För att vara helt rättvis så är inte alla som är på den onda sidan nattsvarta skurkar. De finns mer på en bred skala från ljusgrått till ett svart hål där inget ljus kan undfly.

Låter detta komplicerat? Det är det och inte blir det lättare då läsaren måste hålla reda på vilka rollfigurer som har den klassiska kristna synen på himmelen och helvetet och vilka som tror på den Luciferianska tolkningen. Till råga på allt byter vissa rollfigurer livsåskådning under berättelsen och jag börjar ungefär här få riktigt ont i huvudet.

Boken utspelar sig under Hundraårskriget (1337-1452). Edvard III är kung av England och han gör anspråk på den franska kronan. Frankrikes kung Filip VI motsätter givetvis detta anspråk och så är kriget igång. Förutom sitt vanliga krigarfolk kan respektive kung kalla på landets änglar för att hjälpa dem i deras kamp. Edvard kan dock av någon okänd anledning inte åkalla sina änglar. Filips änglar gömmer sig i sina helgedomar och är ytterst motvilliga att hjälpa sin kung. Hoppet ställs istället till heliga banerer, välsignade vapen och föremål och kroppsdelar tagna från dräpta änglar. Kriget går till en början fruktansvärt trögt för Edvard som till slut beslutar sig för att göra en pakt med helvetet så att han kan få några legioner av djävlar under sin fana. Filip vill givetvis inte vara sämre så även hans armé kryllar av djävlar. Till slut är det två arméer bestående av människor, änglar och djävlar som möter varandra i Slaget vid Crécy (1346).

Nu får jag det att låta som om hela boken handlar om Edvard och Filip men så är inte fallet. Det största utrymmet har istället den engelska greven William Montagu som försöker lösa mysteriet med Englands försvunna änglar. Sedan har vi Dowzabel som är Antikrist som har sin egna resa att genomlida. Tillsammans med dessa finns det en rad andra rollfigurer vars livsöden knyts samman i en härva så komplicerad att jag inte kan sätta den i ord. Fantasifullt är det måste jag säga, men om det speciellt spännande är jag mer tveksam till. Det är litet för många deus ex machina-liknande händelser för att den riktiga nerven skall infinna sig.

Son of the Morning är nog inte en bok för alla. Du bör vara intresserad av medeltiden, maktintriger och det övernaturliga. Sedan krävs det koncentration för att hänga med i svängarna och för att upptäcka den svarta humor som ändå finns i boken. Som ni säkert förstått så är jag inte ohejdat positiv till denna bok men det är ett gediget och välskrivet verk. Vill ni ha en bok att sätta tänderna i över sommaren så kan Son of the Morning vara något för er. Var dock medveten om att detta är High Fantasy och inte en vanlig George R.R. Martin-kopia. Ni har blivit förvarnade.

Djävulens liv och leverne

Norska originaltiteln: Djevelens livshistoriedjavulensliv
Författare: Ronald Grambo
Förlag: Bokförlaget Forum (1992)

I hopp att om att finna litet mer information om djävulen och hans diaboliska planer för mänskligheten läste jag den norske folkminnesforskaren Ronald Grambos bok Djävulens liv och leverne. Det visade sig vara ett misstag då boken i stort bara innehåller korta folktraditionella berättelser om djävulen som bygger på sagor, sägen och byfåneskvaller. Det som slår mig är hur lika dessa berättelser är varandra och som ni förstår blir det ett mindre helvete att läsa klart en bok där man får läsa om samma berättelse om och om igen där bara några få detaljer har ändrats från version till version. Boken är vidare uselt formgiven så det är svårt att skilja var författarens kommentarer i ett ämne slutar och berättelsen som bekräftar den aktuella föreställningen börjar. För att vara mörkrets prins är djävulen oerhört lättbesegrad i dessa berättelser. Det räcker ofta med att göra korstecknet så ger han sig och återvänder till helvetet. I vissa fall blir han till och med människans slav för en kortare tid. Jag hade förväntat mig mer djävlar anamma i djävulen och det är svårt att förstå hur våra förfäder kunde känna skräck för denne narr. Det enda som räddar boken från bottenbetyg är de många bilderna med bland annat illustrationer från Gustave Doré och fotografier från danska kyrkor. Jag hade förväntat mig mer av denna bok men nu skall den snarast återlämnas sin rätta ägare för i min bokhylla får den inte stå och samla damm.

Solomon Kane

solomonkaneOriginaltitel: Solomon Kane
Språk: Engelska
Produktionsår: 2009
Speltid: 100 min
Regissör: Michael J. Bassett
Skådespelare: James Purefoy, Pete Postlethwaite, Rachel Hurd-Wood, Alice Krige, Max von Sydow m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Året är 1600. Engelska legosoldater under kapten Solomon Kane anfaller ett osmanskt fort i Nordafrika. Efter att osmanerna är besegrade skyndar sig Solomon in i tronsalen för att där plundra den på dess skatter. Helt plötsligt uppenbarar sig en mörk svartklädd varelse på tronen som förkunnar att han är Djävulens lieman och att han är där för att hämta Solomons förbannade själ till helvetet. Efter en kort strid med liemannen lyckas Solomon fly genom att hoppa ut genom ett fönster och dyka ner i det mörka havet.

Ett år senare är vi i ett engelskt kloster. Solomon Kane har tagit sin tillflykt till denna heliga plats för att undgå att hans själ hämtas av ondskans krafter. Klostrets abbott meddelar dock Solomon att han inte kan stanna i klostret och ber honom resa hem till sin fars borg. Så Solomon börjar sina vandringar som en fredens man. Han är rädd för att djävulen skall ta hans själ om han använder sig av våld. Under färden träffar Solomon en familj puritaner och gör sällskap med dem. En tidig morgon överfalls det lilla sällskapet av trollkarlen Malachis onda soldater ledda av en mystisk löjtnant iförd en grotesk lädermask. Familjens tre manliga medlemmar dödas och dottern Meredith förs bort. För den döende fadern svär Solomon att rädda Meredith och att han är villig att betala sin själ till djävulen för att lyckas med detta. Fadern berättar då att om Solomon räddar dottern så kommer hans själ att frälsas och han kan börja ett nytt liv utan skuld.

solomonkane2Meredith (Rachel Hurd-Wood) kidnappas av ondskans hantlangare.

Solomon reser sedan in i det område som Malachi kontrollerar. Överallt finns det flyktingar, nedbrända byar och ondskans hantlangare. Solomon tvingas kämpa mot häxor, likätare och Malachis besatta soldater. Till slut tas han tillfånga och blir korsfäst av den maskförklädde löjtnanten. Solomon räddas dock av den lokala motståndsrörelse som har medlemmar som tidigare har seglat med honom när han var sjökapten. Motståndsrörelsen gör Solomon till deras ledare och de beger sig till borgen som Malachi befinner sig i för att besegra ondskan. Det visar sig vara samma borg som Solomon växte upp i och genom en hemlig gång tar sig motståndsmännen osedda in. Väl inne utbryter en stor strid och Solomon tvingas kämpa mot den maskförklädde löjtnanten som visar sig vara hans bror. Efter att brodern är besegrad frambesvärjar Malachi en stor demon från helvetet (som inte är helt olik en balrog) för att hämta Solomon till helvetet. Solomon lyckas dock döda Malachi innan demonen får tag på honom. Med trollkarlen dödad sugs demonen tillsammans med Solomon synder till helvetet och allt blir frid och fröjd. Solomon svär efter att Meredith befriats att han hädanefter alltid skall bekämpa ondskan och djävulens hantlangare.

Som jag nämnt tidigare så är Robert E. Howards Solomon Kane en stor inspirationskälla för mig så denna film var således av högsta intresse när den släpptes. Titelkaraktären spelas av James Purefoy och även om denne person känns litet kort i rocken för Solomon så gör han ett gott porträtt av den djävulsbekämpande puritanen. Tur som Satan att denna roll inte gick till Christopher Lambert som det ryktades om från början. I filmen får vi veta Solomons bakgrundshistoria vilket mig veterligen Howard aldrig skrev ett ord om. Man kan tycka vad man vill om denna men jag tycker den fungerar helt okej i filmen även om jag hellre hade sett att karaktärens puritanska arv hade fått en större betydande roll. Sedan är Solomon Kane i böckerna en renodlad hjälte men för att det skall fungera med karaktärens bakgrundshistoria blir han i filmen mer en sorts antihjälte.

solomonkane1Solomon Kane (James Purefoy), en antihjälte?

Det som känns väldigt bra med filmen är att alla små detaljer som man lyckats klämma in. Vid ett tillfälle exempelvis vandrar Solomon över en frusen sjö. Detta kan tyckas helt normalt för en nordbo men detta hör knappast till vanligheterna för en engelsman. Men då måste man också komma ihåg att England under 1600-talet befann sig mitt i den lilla istiden. Temperaturen var kallare på vintern det århundradet än det är nu och följaktligen frös sjöarna oftare.

I filmen brottas Solomon Kane mycket med sitt samvete och ställer många frågor. Kan en person frälsas trots att han gjort fruktansvärda saker? Som sjökapten älskade Solomon att vara i stridens hetta och att mörda och plundra sig fram i livet. Han är en ond man men efter mötet med ”riktig” ondska beslutar han sig för att vara god. Men kan en person få syndernas förlåtelse när man levt en hel livstid i ondskan tjänst? Finns det en räddning för förtappade själar som Solomon Kane eller Adolf Hitler för den delen?

Denna film speglar ett väldigt dystert 1600-tal. Ett århundrade fullt av mörker och ondska. Gud tycks ha övergett människan och låter djävulen och hans hantlangare härja fritt i världen. I filmen ser vi många övernaturliga varelser som den gode hjälten måste bekämpa. Demonerna från helvetet får en framskjuten roll även om andra oknytt också kan skådas. Det känns modigt av producenterna att våga satsa på en film som Solomon Kane. Karaktären är tämligen okänd utanför fantasykretsar och det finns inget riktigt affischnamn. Men filmen har en oväntad välmeriterad uppsättning skådespelare där svenske Max von Sydow nog är den främste. Hans roll är dock liten och inte helt olik den han hade i Ridley Scotts Robin Hood. Med sådan tilltro till projektet förtjänar filmen att få en uppföljare. Jag skulle personligen älska att se Solomon Kane resa till den mörka kontinenten för att där strida mot vampyrer och andra monster.

Häxornas försvarare

haxornasforsvarareTitel: Häxornas försvarare – Ett historiskt reportage
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget (2002)

Jan Guillou tar i detta historiska reportage sig an Häxprocesserna, en av de mörkaste och mest missförstådda tidsperioderna i Sveriges historia. Den stora häxpaniken i vårt avlånga land varade mellan åren 1668 – 1676. Omkring 300 människor avrättades för häxeri under dessa år som kom att kallas Det stora oväsendet. Men Guillou nöjer sig inte bara med dessa år utan berättar hela historien från ”ljusa” medeltiden till modern nutid. Han tar också en titt på fenomenet i andra länder och hur de löste problemet med alla häxor som utförde djävulens påbud.

Om man skall tro Jan Guillou (vilket jag tycker att man kan göra) så finns det en rad olika missuppfattningar om vad som hände för dryga 300 år sedan och jag tycker att det kan vara intressant att punkta upp de främsta.

• Tortyren av häxor var inte bara till för att tvinga fram en bekännelse. Den var också av omsorg och själavård för trollkonan själv. Bara om en häxa hade bekänt och mottagit syndernas förlåtelse kunde hon brännas för att sedan träda in i himmelen.
• Det så kallade Vattenprovet var aldrig populärt i Sverige. Det var främst i de tyska småstaterna som man utförde detta test för att se om en kvinna var en häxa.
• Under samma tidsperiod som det brändes 300 häxor (mestadels kvinnor) på bål brändes det omkring 700 män för tidelag (sex med djur).
• Den romerska inkvisitionen avrättade ungefär ett hundratal personer för trolldomsbrott. Motsvarande siffra på den protestantiska sidan är cirka 30.000.
• Häxprocesserna berodde varken på överhetens försök att få pli på befolkningen eller på att manliga doktorer ville eliminera den kvinnliga konkurrensen som kunde folkmedicin.

haxbal”Häxan” Rumpare-Malin bränns på bål, från TV-serien Häxornas tid (2005)

Men vad berodde häxpaniken egentligen på? Vad fick folk att bli som tokiga och kasta anklagelser och misstankar på bekanta, grannar och även familjemedlemmar till den grad att de ville döda dem? Svaret är inte enkelt men i stort berodde det på masshysteri i kombination med att fanatiker fått vatten på sin kvarn. En okunnig bondebefolkning manipuleras eller leddes av präster som är fullkomligt övertygande om att djävulen finns och inte drar sig för något för att få rätt i sak hur fnoskigt det än kan tyckas. Att bibeln även upphöjts till svensk lag gjorde också sitt då det står i denna bok att läsa i andra mosebok: En trollkona skall du icke låta leva.

Eftersom många av häxorna fälldes efter vittnesmål från barn, och bara på detta, så kan man undra var barnen fick sina historier om blåkullaresor och häxsabbater? De pressades av sina föräldrar att berätta allt de varit med om och när de inte fick de svar de ville höra började barnen hitta på saker. Sedan när prästerna och häxjägarna kom in i bilden med sina listiga förhör var det inte svårt för dem att tillrättalägga historierna efter sin egen världsbild. Denna världsbild var en helt annan än den som bondebefolkningen hade och så började utpekandena. Det hela var i rullning och med det följde rättegångar, tortyr och ond bråd död.

Detta var en väldigt förenklat förklaring och jag rekommenderar alla som är intresserade av häxprocesserna att läsa Jan Guillous bok. Nog är det spännande att frossa i alla detaljer men det som slår mig är hur felaktigt vi uppfattar denna tid och vad processerna berodde på. I slutet av boken drar Guillou även paralleller till nutid och då förstår man att vi nutida människor inte är allt för olika våra förfäder. Extra nämnvärt är redogörelsen om Thomas Quicks alla erkännanden och vad som skulle hända om en av hans morddomar prövades av högre instans. Det har nu hänt och så här dryga decenniet senare kan vi bara konstatera att Guillou fick rätt.

En djävul på film!

legenddarknessTim Curry i sin paradroll?
Legend (1985)

Djävulen, Satan, Lucifer, Hin Håle och Beelzebub. Kärt barn har många namn men vem har egentligen gestaltat mörkrets härskare bäst på film? Även om Satan står i centrum i otaliga filmer gör denne fallne ängel förvånansvärt få personliga framträdanden på vita duken. Här är min personliga topplista över de skådespelare som tagit på sig den kanske farligaste av alla roller att förkroppsliga. Tim Curry, Elizabeth Hurley och Jack Nicholson får ursäkta, deras tolkningar må vara minnesvärda men platsar av förståeliga skäl inte riktigt på denna lista. I min bedömning har jag utgått från de klassiska kriterierna över hur våldsam, manipulativ, lögnaktig, skräckinjagande och allmänt diabolisk som djävulen är. Vad tycker du och finns det andra tolkningar som jag har missat?

devil-peterOhedersamt omnämnande – Peter Stormare
Constantine (2005)

Vad tusan är detta? Det svenska bidraget på denna lista är verkligen inte så mycket att jubla över. En lönnfet Satan som varken inger respekt eller fruktan. Klädd i vitt och hånflinande som någon bortglömd TV-skurk som Adam West slogs mot på 60-talet. Utför flera goda gärningar och är lätt att lura som ett barn. Fy fan!

devil-robert5 – Robert De Niro
Angel Heart (1987)

Robert De Niros Lucifer är en finklädd, välansad och långnaglad herre. Han uppför sig som en excentrisk maffiaboss men någon riktig terror infinner sig aldrig, inte ens under det stora ”avslöjandet”. De Niro försöker ingjuta skräck genom att göra småbisarra saker samtidigt som han manipulerar protagonisten men det blir bara pannkaka av alltihopa. Jag hade förväntat mig mer.

devil-rosalinda4 – Rosalinda Celentano
The Passion of the Christ (2004)

Rosalinda Celentanos Satan har väldigt litet ”screentime”. Hon håller främst till i skuggorna eller folkmassorna. Hon försöker fresta Jesus och bär omkring på en demonbaby. Eftersom hon gör så litet är det svårt att riktigt avgöra hennes prestation. Jag känner ingen skräck men däremot obehag. En skallig androgyn Satan spelad av en kvinna känns också som ett djärvt nytänkande. Filmen skall också ha ett stort erkännande för de hemska demonungarna som plågar och förföljer den stackars Judas.

devil-gabriel3 – Gabriel Byrne
End of Days (1999)

Den mest aktive av alla tolkningar av djävulen på den här listan. Gabriel Byrnes Satan är lustfull, manipulativ och brutal. Han kan några trolleritricks men den riktiga pondusen saknas. Han håller några tal men de är bleka i jämförelse med Al Pacinos motsvarande. Ett plus är dock att han visar upp sig i sin fulla demongestalt.

devil-al 2 – Al Pacino
Djävulens Advokat (1997)
Charmerande och allvetande. Mäktig och manipulerande. Al Pacino tycks älska roller där han får spela ut över hela registret. Denna version av Satan håller många tal och med knivskarpa argument kan han övertyga den mest hårdnackade pacifist att ta upp vapen. Inte så diabolisk som jag hade önskat men det är svårt att inte gilla Pacino när han är i sitt esse.

devil-viggo1 – Viggo Mortensen
Gods Army/The Prophecy (1995)

Den dansk-amerikanske Viggo gör ett gediget porträtt av Lucifer. Litet androgynt viskar han hotelser och visar tydligt upp sitt förakt för människorna som han kallar apor. Det finns en vildhet i Viggos tolkning som jag gillar och han känns definitivt livsfarlig. Han försöker också lura protagonisterna till helvetet men misslyckas. Litet minus för att han på slutet indirekt räddar mänskligheten från armageddon. Så grattis Viggo, du är vinnaren och verkligen en djävul på film.

En natt på blåkulla, någon?

musorgskijVet ni vem Modest Musorgskij var? Inte det, kanske känner ni igen den berömda tavlan till höger föreställande Musorgskij målad 1881 av Ilja Repin? Ringer det fortfarande ingen klocka?

Klicka på denna länk och lyssna!

Nu vet ni med all säkerhet en sak om Modest Musorgskij. Det var han som skrev En natt på blåkulla (Night on Bald Mountain). Detta stycke musik är kanske mest känd från filmen Natural Born Killers men dyker titt som tätt upp i allt från reklamfilmer till orkesterkonserter. Musorgskij levde och verkade under den ryska romantiken och strävade efter att skapa en unik rysk musikidentitet. Han tog inspiration av rysk folktro och andra nationalistiska teman. En natt på blåkulla är inget undantag och här dramatiserar han en häxsabbat som hålls i bergen nära Kiev. Jag vet inte om någon har lyckats bättre men direkt jag hör detta stycke ser jag djävulen stiga upp ur helvetet med häxorna dansande och flygande omkring honom. Jag får rysningar, djävlar vad bra det är.

The savage tales of Solomon Kane

savagetalesTitel: The savage tales of Solomon Kane
Språk: Engelska
Författare: Robert E. Howard
Förlag: Del Rey Books (1998)

Skulle jag behöva göra en elevator pitch för att förklara vad Karl Kämpe handlar om skulle det bli ”En svensk Solomon Kane”. Nu skulle de flesta inte veta vad jag snackade om men de som gjorde det skulle förstå exakt vad jag menade. Robert E. Howard som skapade Solomon Kane var aktiv under pulp erans gyllene tidsålder och skrev om många tappra hjältar där Conan Barbaren är den kändaste och mest älskade. Frågar någon dock mig så är Solomon Kane Texasförfattarens främsta skapelse.

The savage tales of Solomon Kane är en samlingsbok med allt Robert E. Howard skrev om denne äventyrlige vandrare. Den innehåller alla berättelser (färdigskrivna som påbörjade) och en handfull stämningsfulla dikter. Med sitt mustiga uttryckssätt och förmåga att med få ord beskriva stora skeenden lyckas Howard förflytta läsaren till en grym 1500- och 1600-talsvärld där människan hela tiden måste vara på sin vakt mot mörkrets krafter. Det är en värld som behöver hårda hjältar som kan ta sig an Satans hantlangare och ingen är hårdare än Solomon Kane.

Solomon Kane är i sig en extra intressant karaktär för att vara en av Howards skapelser. Författarens normala hjältar använder främst sina muskler för att förändra sin värld medan Kane är av mer komplex i sitt agerande. Det enda man vet om honom är att han är född i Devonshire (England), att han är puritan och att han en gång i tiden seglade med Sir Walter Raleigh. Varför han vandrar i världen för att bekämpa ondskan var han än kan finna den är mer oklart. Kane kan liknas vid en personifiering av Guds vrede och likt en fanatiker är han villig att betala ett mycket högt pris, både mentalt och fysiskt, för att förgöra allt som är okristligt. Ofta befinner han sig i Afrika där han tvingas bekämpa horder av harpyor, kannibaler och vampyrer. Väl hemma i Europa är det trollkarlar, spöken och onda män som får smaka på värjan.

Ett tema som jag har funnit i många av berättelserna om Solomon Kane är att han många gånger tycks räddas av slumpen, eller är det gudomliga ingripanden? Oftast far han fram som en tjur i en porslinsaffär men när det väl är dags för slutuppgörelsen blir han många gånger bara en åskådare när ondingarna får vad de förtjänar. Utan att avslöja allt för mycket blir Kane oförklarligt räddad (vid olika tillfällen) av vilda djur, odöda varelser och naturkatastrofer. Man kan tycka vad man vill om dessa deus ex machina ”element” men om dessa berättelser har en svaghet så är det dessa episoder.

swordplayFörutom Howards texter innehåller boken hundratals illustrationer av Gary Gianni, Dessa tillför mycket av känslan som jag tror att författaren ville förmedla. Personligen älskar jag dem och tvärtemot många andra tycker jag inte att de förtar den egna fantasin. Istället förstärker de intrycket och på så sätt har de sin plats i ett verk som detta.

Så om det är en förebild jag har för Karl Kämpe så är det Solomon Kane. De båda karaktärerna är gudfruktiga män som vandrar runt i världen och bekämpar ondskan. De tror blint på det rätta i sitt gudomliga kall och fasar inte för några mödor för att uppnå sina mål. Det är bara rent ut sagt fördjävligt att Robert E. Howard under tragiska omständigheter tog sitt liv vid den ringa åldern av 30 år. Han hade minst 40 goda år kvar och vem vet vilka litterära underverk som han hade kunnat presterat om han bara haft tiden att förfina sitt hantverk. Det får vi aldrig veta men hjältar som Solomon Kane och Conan Barbaren lever i alla fall i evighet.