35 inlägg Inlägg publicerade i Det Övernaturliga

Fear of death

fearofdeath-01

Övernaturliga väsen, karoliner och ond bråd död. Detta låter verkligen som någon Karl Kämpe skulle gilla att se i biomörkret. I skrivande stund finns det bara en 15 sekunders teaser trailer att beskåda men av det lilla man får se så bådar det gott. Detta ser verkligen ut som ett projekt som man skall hålla ögonen på.

Fear of death (teaser)
Fear of death (facebook)

Elric – the ruby throne

elric01Titel: Elric – The Ruby Throne
Författare: Julien Blondel
Serietecknare: Robin Recht, Didier Poli
Färgläggare: Jean Bastide
Förlag: Titan Comics (2014)

Elric of Melniboné är en av fantasyvärldens mest kända protagonister. Likt Lovecrafts Chtulhu är han dock inte så känd för den stora massan men influenserna från denne hjälte finns överallt. Elric är skapad av författaren Michael Moorcook och är hans personliga uppror mot den klassiska fantasygenren som leddes av författare som J.R.R. Tolkien och C.S. Lewis. Med åren har Moorcook skrivit otaliga Elric-berättelser och de finns samlade i 10 böcker (om jag räknat rätt). Elric – The Ruby Throne är därför föga förvånande långt ifrån den första serieversion men jag kan utlova att det är den bästa. Moorcook själv hyllar albumet och det franska manskapet som skapade det.

elric02ORD
Jag minns att jag för länge sedan läste den första Elric-boken som Äventyrsspel gav ut och mitt intryck som jag minns det var att den var slarvigt skriven. Den var full av fantastiska koncept men pusselbitarna passade inte riktigt ihop. Av vad jag förstått var hela boken skriven under bara några dagar och det kan vara därför jag tyckte att vissa delar borde författaren ha reflekterat över litet mer. Därför blev jag positivt överraskad när jag läste seriealbumet Elric – The Ruby Throne. Här har serieförfattaren Julien Blondel benat ut alla frågetecken och gjort subtila tillägg som gör att berättelsen flyter på ett helt naturligt sätt. Till och med Moorcook erkänner i förordet till detta album att han skulle ha tagit med dessa förändringar om han bara hade kommit på dem när han skrev boken. Det Blondel verkligen fått till är den fullständiga dekadens som det melnibonéiska folket lever i. De bryr sig inte om vanliga människor som de ser som ociviliserade djur eller slavar som de kan offra till sina kaosgudar. Men det är inte bara berättelsen som har fått en rejäl putsning. Hela världen tycks ha målats ut på ett helt annat sätt än tidigare. Det skulle därför vara intressant att veta hur mycket Moorcook direkt var involverad i skrivandet av detta album eller om Blondel bara körde på och hoppades på ursprungsförfattarens godkännande.

elric04BILD
När det kommer till själva tecknandet har Robin Recht och Didier Poli sprängt alla gränser vad det gäller fantasy. Borta är alla sagoslott, stiliga rustningar och sköna jungfrur. Istället är det Goth och S&M som inspirerat tecknarna. Många av seriefigurerna är dessutom nakna eller halvnakna. Tortyr och ond bråd död följer melnibonéerna var de än färdas och det märks i tecknandet. Detta är inget för känsliga personer. Elrics rubintron är så stor och majestätisk att den får järntronen i Game of Thrones att framstå som en potta för småbarn. Det kejserliga palatset är en mörk katedral av en arkitekturkonst som nästan övervinner förnuftet. Medan barbarer försöker anfalla Drakön har vikingaliknande drakskepp är melnibonéerna skepp gigantiska hangarfartyg.  Allt detta och mycket till får världen som Elric lever i att kännas levande. Den må kanske inte vara helt realistisk men vem vet vilken kaosmagi som hjälpt melnibonéerna att skapa allt detta. Färgläggaren Jean Bastide drar sitt strå till stacken genom att använda sig av avskalade färger. Allt är inte direkt mörkt och grått utan alla färger finns där men i en mer dämpad skala. Färgerna förmedlar mer en känsla än tar utrymme från berättandet.

elric03SLUTORD
Vad kan man mer säga än att detta är ett mästerverk. För första gången förstod i alla fall jag mig på Elric storhet och varför han är så älskad. Det är en grym och mörk berättelse men Elric är om inte en hjälte i alla fall en antihjäte som är gudarnas redskap. Hur mycket han än försöker kan han inte undfly sitt öde och en dag kommer han att bringa stor olycka, inte bara för Drakön utan även det melnibonéanska imperiet. Vägen dit är dock lång och detta är bara början på Elrics berättelse. Som tur är finns nästa del i serien redan ute. I denna får vi veta hur Elric kom över sitt legendariska svärd Stormbringer. Även ett tredje album finns utgivet på franska och jag väntar otåligt på den engelska översättningen.

Ny kickstarter!

kkr

varselimorkretJust nu pågår en intressant kickstarter för novellsamlingen Varsel i mörkret. Det är Stephen King-fantasten Hans-Åke Lilja som samlat 12 skräcknoveller i en antologi av ett slag som vi inte ser så ofta här i Sverige. Storheter som Stephen King, Clive Barker, Edgar Allan Poe och vår egne John Ajvide Lindqvist plus många andra kända författare medverkar i samlingen. I skrivande stund så saknas det knappa 30.000 kronor för att kickstartern skall gå i mål så här du inte redan dragit ditt strå till stacken är det hög tid att göra det nu. The blood must flow!

Kickstartern för Varsel i Mörkret

Tale of Tales

taleoftales1Originaltitel: Tale of Tales
Språk: Engelska
Produktionsår: 2015
Speltid: 134 min
Regissör: Matteo Garrone
Skådespelare: Salma Hayek, Vincent Cassel, Toby Jones, John C. Reilly, Bebe Cave m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Tale of Tales är en mörk fantasyfilm som utspelar sig i en fiktiv barockvärld för länge sedan. Filmen är baserad på en sagosamling från 1600-talet och dessa sagor är brutalt mycket mörkare än dagens urvattnade och barnvänliga versioner av samma sagor. I filmen får vi följa tre olika berättelser. I den första är drottningen av Longtrellis (Salma Hayek) villig att offra vad som helst för att bli gravid. I den andra lovar kungen av Highhills (Toby Jones) att hans dotter (Bebe Cave) skall gifta sig med den man som kan identifiera från vilket djur ett skinn som han har i sin ägo kommer ifrån. Den enda som kan gissa rätt är en hemsk rese som släpar iväg den förtvivlade prinsessan till hans håla högt uppe i bergen. I den tredje lurar två gamla kärringar kungen av Strongcliff (Vincent Cassel) att gifta sig med en av dem. En häxa förvandlar den blivande drottning till en vacker en ung mö medan den andra kärringen som också vill bli ung går till drastiska längder för att också uppnå denna skönhet.

taleoftales2”Vet inte alla att den kvinna som vill bli gravid måste äta hjärtat från en havsdrake?”

Dessa tre berättelsers sensmoral är att begär och besatthet alltid leder till undergång fast på olika sätt. Vägen för protagonisterna är mörk att vandra och uppoffringarna enorma för en glimt av lycka innan allt går åt skogen till ett fruktansvärt pris. Den enda som verkligen lär sig något under resans gång är prinsessan och därför skonas hon från det yttersta mörkret och står betydligt starkare i slutet av sagan än hon gjorde i början. Filmen drar sig inte, trots sin sagoliknande tema, från att visa världens mörkare sidor. Mord, förräderi och våldtäkt går hand i hand med hjältemod, lojalitet och självuppoffring. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så brutal och blodig men samtidigt är det detta som får den att stå ut från andra liknande filmer.

taleoftales3”Stor, stark och modig, var det inte det du ville att din blivande make skulle vara?”

Till en början tyckte jag att regissören Matteo Garrones film påminde en hel del om Guillermo del Toros Pans Labyrint men allt eftersom den fortlöper så står det klart att detta är något helt annat. Av de tre berättelserna är de två första de bästa medan den tredje, om de två kärringarna, mest känns enerverande. Deras kacklande skär i mina öron och deras dumhet får mig att inte känna någon som helst sympati för dem när de går mot sitt grymma öde. Bland skådespelarna är unga Bebe Cave den som lyser mest. Hennes resa från naiv ungmö till fullfjädrad drottning är både inspirerande och trovärdig. Likt Daenerys Targaryen i Game of Thrones måste hon göra stora uppoffringar när hon blir bortgift till en buffel till karl. Som film är Tale of Tales sevärd men den är nog inte i allas smak. Gillar du genren så kommer du att få dryga två underhållande timmar, annars inte.

Avgrund

kkravgrundÄven om Annihilation som fått den svenska titeln Avgrund inte riktigt var min kopp te så har våra vänner på Fria Ligan fått den stora äran att göra en svensk översättning av Jeff Vandermeers hyllade bok. Tajmingen kunde inte vara bättre då filmen på nämnda bok släpps på Netflix den 12 mars. Det finns alltså tid för dig att köpa boken och läsa den innan du ser filmen. Jag tror detta kan vara ett smart drag då jag tror filmen bygger ut bokens mytologi och ger en del av de svar som vi aldrig fick i boken, eller i alla fall regissörens tolkning av boken. Det jag gillar med den svenska versionen är omslagsbilden. Den drar verkligen läsaren ner i avgrunden.

Avgrund på Fria Ligans webbsida
Southern Reach-trilogin

Southern Reach-trilogin

Titel: Southern Reach-trilogy.
Språk: Engelska
Författare: Jeff Vandermeer
Förlag bok: Farrar, Straus and Giroux (2014)
Övrigt: Annihilation (bok 1), Authority (bok 2), Acceptance (bok 3).

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Det senaste året har det varit ett himla snack om Jeff Vandermeers novell Annihilation. Med också en film på gång med Natalie Portman i huvudrollen och vår egna Tuva Novotny i en biroll tänkte jag att det var dags för mig att ta reda på varför detta stohej. Men istället för att bara recensera Annihilation, den första boken i Southern Reach-trilogin beslutade jag mig för att sätta tändarna i alla tre böcker. Observera att jag skrev mina recensioner allt eftersom jag läste böckerna.

annihilationANNIHILATION
En expedition bestående av fyra kvinnor (en psykolog, en biolog, en antropolog och en kartläggare) skickas in i ett mystiskt område kallat Area X för att undersöka dess hemligheter. Väl framme vid baslägret börjar folk uppföra sig konstigt och uppleva konstiga saker samtidigt som paranoian sprider sig. Kan någon finna ut sanningen eller är expeditionen dömd till sin undergång?

Allvarligt talat tyckte jag att Annihilation inte var så mycket att hänga i julgranen. Visst är det mystiskt men det är varken intressant eller skrämmande. Ganska snabbt kom jag fram till att denna bok inte kommer att leda till någonting vettigt. Den stora ledtråden till detta var alla återblickar tillbaka till tiden innan expeditionen. Detta för att få in bakgrundsinformation om olika rollfigur så att läsaren åtminstone litet skall förstå vad det är som händer. Ju äldre jag har blivit desto mer ogillar jag handlingar som drivs framåt av återblickar, drömmar, hallucinationer och liknande. För mig är detta nästen liktydigt med att författaren har målat in sig i ett hörn och på ett nästan desperat sätt måste hitta en väg ut. Trots alla återblickar så är protagonisten inte heller speciellt sympatisk eller ens realistisk. Hon verkar leva i en sorts drömvärld redan innan hon träder in i Area X och förhållandet till hennes make kan jag endast beskriva som självmasochistiskt. Att hon till råga på allt är egensinnig som en åsna gör inte heller saken bättre. Sedan skall vi knappt ens nämna fjanteriet med den hypnos som de olika expeditionsdeltagarna har ”förprogrammerat” med. Detta kändes som en bok där författaren i sitt mål att vara så mystisk som möjligt tog sig vatten över huvudet.

authorityAUTHORITY
Southern Reach, den statliga organisation som undersöker Area X, får en ny chef då det visar sig att den förra var psykologen som var med i expeditionen i första boken. Den nya chefen kallas för Control och han försöker sätta sig in i undersökningen av området. Plötsligt återvänder biologen, antropologen och kartläggaren från förra expeditionen men inte psykologen. Dessa är dock förändrade och ytterst ovilliga att berätta om vad de har varit med om. Control tror därför att psykologen kan vara en av nycklarna till gåtan Area X och börjar gräva djupare i hennes bakgrund…

Mysteriet med Area X fortsätter och denna gång ställs frågorna som saknades i första boken. Dock får vi ytterst få svar och egentligen handlar boken inte så mycket om Area X. Istället är det Control, eller John Rodriguez som han egentligen heter, som står i centrum. Vi får följa denne man som går från att vara en hyggligt kompetent tjänsteman till en man på galenskapens rand. Det är faktiskt inte så svårt att förstå varför Southern Reach inte har lyckats lösa mysteriet med Area X. Hela organisationen består av en bunt ”galningar” som hellre kastar paj på varandra istället för att samarbeta. Control blir fort så paranoid att han börjar ifrågasätta allt och alla. Trots att han motarbetas både uppifrån och nerifrån så är han totalt handlingsförlamad och han ifrågasätter sig själv om han kunde ha agerat annorlunda. Det sistnämnda kunde vara en relevant fråga om han hade gjort något. Istället lallar han omkring i Southern Reach högkvarter som en inkompetent och ryggradslös dåre som inte kan ta egna initiativ. Inte undra på att han håller på att bli galen. Nu kan det mycket väl vara så att Area X har börjat påverka människorna som arbetar i Southern Reach:s högkvarter, mycket tyder på det, även om själva byggnaden ligger utanför det avspärrade området. Det som irriterar mig mest är att boken står och stampar på samma ställe i 300 sidor. Det är först i den sista akten som det börjar hända saker och blir spännande. Jag gillade också cliffhanger-slutet som lockar en att läsa den tredje boken. Jag tycker att författaren Jeff Vandermeer har lyckats bättre i denna bok än i den första. Jag önskar dock att man hade kunnat få litet mer svar, eller i alla fall en handlingskraftig protagonist. Sedan måste han också lägga ner det tidigare nämnda hypnos-fjanteriet. Varje gång detta nämns vill jag bara slå igen boken och läsa något annat som är mer realistiskt.

acceptenceACCEPTANCE
Control och Ghost Bird (biologen) återvänder till Area X där de beslutar sig för att undersöka en mystisk ö. Där träffar de Grace som tidigare arbetade under Control som dennes ställföreträdare. Det visar sig att det gått tre år sedan Control och Ghost Bird försvann och att Area X har vuxit i storlek. Efter ett möte med en gigantisk varelse beslutar sig de tre människorna för att undersöka ett underjordiskt torn och konfrontera den mystiska varelse de vet huserar där.

Denna bok skiljer sig en del från de två övriga. Vi får nämligen följa tre skilda perspektiv som hoppar i tid och rum. I ett av perspektiven får vi följa psykologen från den tid då hon var chef för Southern Reach. Det mystiska med detta är att perspektivet är skrivet i andra person. Det är alltså läsaren som är psykologen och hennes mödor är således också läsarens. Det är första gången jag läst en bok i detta perspektiv som inte var en spelbok (soloäventyr). Jag har ingen aning om varför författaren valde att göra detta men det finns säkert en bra anledning. I jämförelse med de tidigare böckerna försöker Acceptance ge läsaren en del svar på alla de frågor som ställts under trilogin. Mycket är dock lämnat till läsarens personliga tolkningar men man får ändå ett ungefärligt hum om Area X och hur och varför området uppstod. Vissa läsare gillar öppna slut medan andra vill ha ett ordentligt svar på sina frågor. Jag personligen gillar att man får ett svar, det behöver inte vara ett komplett svar men tillräckligt mycket så att jag själv kan fylla i luckorna. Jag tycker dock att det hela slutar litet för öppet. Om Jeff Vandermeer skulle få lust skulle han med enkelhet kunna skriva en fjärde bok för att fylla i de luckor som saknas. Men samtidigt är det litet av genrens charm att lämna ett öppet slut. Jag stoppar dock boken i bokhyllan med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag är dock övertygad om att andra kommer att vara betydligt mer tillfredsställda med vad de just läst.

SLUTKOMMENTAR
Jag tror att det stora problemet jag har med Southern Reach är att trilogin är för mycket som filmen Prometheus. Med andra ord ett väldigt snyggt hantverk med väldigt många intressanta frågor men tyvärr alldeles för få svar. Jag är helt övertygad om att Jeff Vandermeer har hela händelseförloppet för Area X nedskrivet eller i alla fall i sitt huvud. Han väljer dock att inte berätta det för oss, troligast för att ge berättelsen ett djup som den annars inte skulle ha. I böckerna försöker författaren att kombinera olika genrer i ett för mig nytt sätt. Det har säkert gjorts tidigare i denna subgenre som brukar kallas New Weird. Det går inte att säga att det är en renodlad rysare, science fiction eller fantasy-trilogi. Det som  däremot går att säga är att trilogin försöker sammansmälta olika teman som ekologi, filosofi, mystik och drömmar i ett verk som försöker vara större än dess beståndsdelar. Precis efter att jag läst färdigt bok 3 tyckte jag att det hela kändes som en ”big nothingburger”. Men så här några timmar senare har jag ändrat mig. Det finns något i böckerna som är tilltalande. Jag kan bara inte sätta fingret på det. Eftersom en i stort enad kritikerkår hyllar trilogin så måste det finnas något som jag missar. Frågan är bara om du kan upptäcka det?

The city of mirrors

thecityofmirrorsTitel: The City of Mirrors (ljudbok)
Språk: Engelska
Författare: Justin Cronin
Uppläsare: Scott Brick
Förlag bok: Ballantine Books (2016)
Förlag ljudbok: Random House (2016)
Övrigt: The Passage-trilogin, bok 3.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Efter The Passage, The Twelve och nu The City of Mirrors har jag äntligen gått i mål med Justin Cronins postapokalyptiska vampyrtrilogi. Det kändes som om jag knappt hann börja lyssna på denna tredje bok innan den var över. I jämförelse med föregångaren, The Twelve, är detta en ner strömlinjeformad bok med fyra större parallellt löpande händelseförlopp som är lätta att följa. Givetvis får även mindre viktigt rollfigurer sina kapitel men dessa är mycket bättre placerade än tidigare så att de kompletterar och inte stör helhetsintrycket.

Peter Jaxon är president över det lilla som finns kvar av republiken Texas. Då inga vampyrer har setts till på åratal har människorna börjat lämna säkerheten i huvudstaden Kerrville för att som nybyggare åter börja kolonisera Amerika. Michael Fisher hittar under en segeltur det övergivna gigantiska norska handelsskeppet Bergensfjord. Övertygad om att vampyrerna en dag kommer att återvända beslutar han, tillsammans med en liten grupp lojala medarbetare, att reparera skeppet så att 700 människor kan fly från fastlandet när tiden är inne. Alicia Donadio sörjer i två år hennes dödfödda dotter innan hon beslutar sig för att en gång för alla göra upp med Zero, vampyrernas ”kung”. Detta är dock (milt uttryck) ett företag som är lättare sagt än gjort. Amy, också känd som Flickan från ingenstans, håller sig gömd på en båt i ett träsk så att Zero inte med telepati kan hitta henne. Där bidar hon sin tid tillsammans med Anthony Carter tills tiden är inne för henne att åter kämpa på mänsklighetens sida. Zero i sin tur planerar människornas undergång. Han har dock inte bråttom utan väntar tålmodigt till rätt ögonblick att sända ut sina legioner av vampyrer. En stor slutuppgörelse väntar och det kan bara finnas en vinnare, Zero eller mänskligheten…

Så ungefär ser spelplanen ut. Första halvan av boken är uppbyggnad och andra halvan är ren action. Mänskligheten hotas av total utplåning och bara ett mirakel kan rädda dem. Intressant är också att vi får veta Zeros bakgrund som en vanlig människa innan postapokalypsen. Vi får höra ur hans synvinkel hans tragiska berättelse och varför vill han förgöra alla människor. Jag tycker det är väldigt tilltalande med antagonister som inte bara är onda för ondskans skull utan har, hur snedvridet det än kan låta, en realistisk anledning för att agera som de gör.

Som bok är The City of Mirrors bättre än föregångaren. Det är fortfarande många rollfigur att hålla reda på men de flesta av dessa håller sig till enskilda händelseförlopp och när dessa väl korsar varandra har antalet rollfigur decimerats väsentligt. Ingen protagonist sticker ut allt för mycket utan varje rollfigur har sin roll att spela i dramat. Jag kan tycka att det är litet märkligt att denna ensemble inte har någon renodlad hjälte eller hjältinna. Inte ens Amy som byggts upp som någon sorts Kristus-figur är speciellt framträdande. Detta gör att hela berättelsen känns förutbestämd av en högre makt. Rollfigurerna har egentligen inget större val utan gör bara det de var födda för att göra. Detta ger boken en ”mekanisk” känsla utan att något som riktigt kan överraska inträffar. Trots detta så är det en intressant berättelse. Jag saknar dock den där wow-känslan som böcker av denna magnitud brukar ha.

The City of Mirrors är trots sina svagheter en värdig avslutning på The Passage-trilogin. Det enda jag riktigt stör mig på är att i aldrig får veta varför Amy som liten hade övernaturliga krafter som aldrig manifesterar sig igen. Det är som om författaren har glömt bort detta och de krafterna hade i sanning behövts i kampen mot Zero. Förutom denna fadäs och några få liknande frågor som går obesvarade så får vi veta hela händelseförloppet. En lång epilog förklarar vad som hänt med jorden 1000 år senare och detta sätter slutligen punkt på denna långa berättelse. Boken blir även politisk mot slutet då författaren går till svidande attack mot det nuvarande amerikanska imperiet (hans ord, inte mina) för att landet har förklarat krig mot naturen samtidigt som det håller på att konsumera sig själv till döds.

För er som inte känner till det så har Fox spelat in ett pilotavsnitt för The Passage. Jag har inte hört reaktionerna från de som sett denna men om allt går som det skall så kan vi se fram emot en premiär i TV-soffan någon gång under hösten 2018. Jag tror detta kan bli riktigt bra bara det inte blir en lågbudget serie. Det kan bli nästa Walking Dead även om premissen är väldigt lik denna föregångare.

Läs också:
The Passage
The Twelve

Forbidden Empire

viy01Originaltitel: Viy
Språk: Dubbad engelska
Produktionsår: 2014
Speltid: 107 min
Regissör: Oleg Stepchenko
Skådespelare: Jason Flemyng, Charles Dance, Aleksey Chadov, Emma Cherna, Valery Zolotukhin m.fl.

Varning! Texten nedan innehåller spoilers.

Jag skall villigt erkänna att jag har svårt för östeuropeiska filmer. För mig ger de nästan alltid ett splittrat intryck och humorn är på väldigt låg nivå. Det var därför med viss tvekan jag tittade på filmen Forbidden Empire, eller Viy som den heter i original. Själva handlingen bygger på en bok av 1800-tals författaren Nikolai Gogol som berättar legenden om demonen Viy. Denna legend är helt påhittad av Gogol och har inte sina rötter i den slaviska folktron som exempelvis Baba Yaga eller Chernobog.
viy02
England år 1701. Lord Dudley tar kartografen Jonathan Green på bar gärning i sängen med hans dotter Hanna. Jonathan flyr och svär till Hanna att han skall komma tillbaka efter att han är rik och berömd. Därefter beger sig Jonathan till det outforskade Ukraina för att kartlägga landet. Till slut hamnar han i en liten by som tycks terroriseras av demonen Viy. Byprästen är övertygad om att en förbannelse vilar över området medan Jonathan mest tror att det är vidskepelser. Sotnik, byns herreman, ber under stort hemlighetsmakeri Jonathan att göra en karta över hans domäner med utgångspunkt från en förbommad och övergiven kyrka…

Överraskande nog tyckte jag att Forbidden Empire hade ett intressant upplägg. Likt Vargarnas Pakt och till viss mån Sleepy Hollow försöker en vetenskapsman bevisa att en till synes övernaturlig händelse kan ha en naturlig och högst vetenskaplig förklaring. Det är den gamla trätan mellan religion och vetenskap som står mot varandra. På vissa sätt var filmen riktigt smart även om den tog några märkliga omvägar innan den nådde fram till målet. Speciellt gillade jag hur bokens legend pusslades ihop med Jonathan Greens undersökningar så att det blir en tämligen logisk berättelse.
viy03Jag vet inte vad det är med östeuropeiska regissörer. Varför tycks det alltid finnas med en rollfigur som har tillgång till teknisk utrustning som inte existerade på 1700-talet? I detta fall åker protagonisten Jonathan Green omkring i en hästdragen vagn som inte behöver någon kusk. Med hjälp av någon svårförstådd apparatur i vagnen styrs hästarna alltid på rätt spår efter de ukrainska kringelkrokarna till vägar. Med tanke på att vi först nu har börjat experimentera med förarlösa bilar så känns denna vagnkonstruktion oerhört malplacerad. Det var likadant med teknologi i filmen Bathory så jag undrar om de östeuropeiska regissörerna har tittat för mycket på Professor Balthazar?

Forbidden Empire får godkänt i betyg av mig. Det är en stabil 3:a med det klassiska betygssystemet från 1-5. Oväntat högt om du frågar mig. Tydligen var Forbidden Empire en så framgångsrik film att den skall få en uppföljare. Kartografen Jonathan Green skall denna gång bege sig till China och storheter som Jackie Chan, Rutger Hauer och Arnold Schwarzenegger skall medverka. Viy 2: Journey to China har premiär under vintern 2017-2018. Jag för en ser fram emot den.

Solomon Kane Volume 3: Red Shadows

solomonkanecomic07Titel: Solomon Kane Volume 3: Red Shadows
Författare: Bruce Jones
Serietecknare: Rahsan Ekedal
Färgläggning: Dan Jackson
Textning: Richard Starkings
Omslag: Gregory Manchess
Förlag: Dark Horse (2012)

Äntligen en Solomon Kane volym som gör det mesta rätt. Efter halvbesvikelserna med volym 1 och 2 så bringar volym 3 rättvisa åt 1500-tals puritanen. Manusförfattaren Scott Allie är utbytt mot Bruce Jones som sätter tänderna i två av de mest klassiska Kane-novellerna, nämligen Skulls in the Stars och Red Shadows. Även om Jones har gjort personliga tolkningar av båda noveller så svävar han inte bort från ursprungsmaterialet på samma sätt som Allie gjorde. Det blir därmed ett berättande som är mer i linje med Robert E. Howards vision och detta tycker jag är bra. Med detta inte sagt att man inte skall få göra förändringar när man för över en berättelse från ett media till ett annat. Varje generation behöver sin tolkning och i detta tycker jag bara att Jones har funnit en bättre väg än Allie.

SKULLS IN THE STARS
Solomon Kane är till fots på väg till Torkertown. Vid ett vägskäl måste han välja väg, skall han ta genvägen genom träsket eller ta den långa omvägen runt? Kane väljer genvägen och ställs mot träskets demoniska odjur.

RED SHADOWS
I Frankrike 1579 finner Solomon Kane, en vinternatt, en döendes flicka i snön. Hon berättar att Le Loup (Vargen) och hans anhang anföll hennes by där de brände, plundrade och dödade. När flickan dör svär Solomon Kane att hämnas denna oförrätt. Han börjar därefter jaga Le Loup genom Europa och följer efter honom till Afrika. Väl i djungeln blir Kane tillfångatagen av en afrikansk infödingsstam som Le Loup har allierat sig med. Men Kane allierar sig med medicinmannen N’Longa och en episk strid tar sin början.
solomonkanecomic08ORD
Bruce Jones version av Solomon Kane är stentuff hjälte som är snabb till vrede. Han är helt övertygad om att han är Guds redskap och den som skall skipa rättvisa där ingen annan rättvisa går att få. Han svär heliga eder, fruktar inga fiender och är skoningslös i sin jakt på skurkar. Jones författande är inte något för den känslosvage för det är grymt, blodigt och brutalt. Kane är fullständigt kompromisslös och han är redo att offra allt för i hans värld insatserna höga, vinna eller dö försökandes. Vad finns inte att älska med allt detta?

BILD
För det första så känns det som om sidorna är mycket bättre komponerade i denna volym jämfört med tidigare. För det andra så är tecknaren Rahsan Ekedal mycket bra på utnyttja den yta som ges och därför finns det många ”explosiva” bildrutor där det som skall behandlas kommer till sin fulla rätt. Med andra ord känns inget inklämt eller förkortat. Ekedals stil är på sina ställen ganska enkel och det är inte konturerna utan färgerna som ger nyans åt detaljerna. Det ger ibland ett litet ”plastigt” intryck men är ingenting som i alla fall jag irriterar mig på. Genomgående är färgläggningen starkt och det förstärker intrycket. Episka soluppgångar, ödesmättat månljus och mörk afrikansk djungel i underbara färger. Färgvalet känns med andra ord helt rätt.
solomonkanecomic09OMSLAG
Äntligen ett omslag som är värdigt Solomon Kane. Gregory Manchess lyckas betydligt bättre att förmedla vad volymen innehåller jämfört med sin föregångare. Omslaget dryper av stämning och meddelar att detta är en volym om en hård hjälte som lever i en hård värld.

SLUTORD
Denna volym är så mycket mer Solomon Kane än föregångarna. Det känns som om äntligen är det rätt människor på rätt plats som verkligen förstår sig på denna hjälte och den värld han lever i. Jag kan inte klaga på mycket mer än att jag önskar att Dark Horse hade gjort fler volymer med samma omtanke som denna. Inte ett mästerverk men väldigt nära. Rekommenderas varmt!

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 2: Death’s Black Riders
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil

The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation

Solomon Kane Volume 2:
Death’s Black Riders

solomonkanecomic04Titel: Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders
Författare: Scott Allie
Serietecknare: Mario Guevara, Guy Davis
Färgläggning: Juan Ferreyra
Textning: Richard Starkings
Omslag: Mike Mignola
Förlag: Dark Horse (2010)

Dags för mer Solomon Kane när vi tar en titt på Solomon Kane Volume 2: Death’s Black Riders. Manusförfattaren Scott Allie har även denna gång grävt djupt i Robert E. Howards arkiv och blandat delar av hans texter med eget skrivande. Denna gång är det Howards berättelse Rattle of Bones och hans påbörjade berättelse Death’s Black Riders som slagits samman till ett nytt alster med den sistnämndes namn. Denna efterföljs av All the Damned Souls at Sea som är en ny berättelse av Allie som pressats in mellan en epilog och den förstnämnda berättelsen. Hela volymen är en salig blandning av högt och lågt men låt oss ta det rätt ordning.

DEATH’S BLACK RIDERS
Tecknad av Mario Guevara. Solomon Kane är på resande fot i Schwarzwald-skogen där han stöter på en grupp demonvarelser som påminner om kentaurer men är betydligt mer diaboliska. Tillsammans med en annan äventyrare vid namn Gaston L’Armon tar han sin tillflykt till det ödsligt belägna värdshuset Cleft Skull Tavern. Det visar sig dock att värdshuset döljer mer än en hemlighet som Kane måste ta i tu med samtidigt som demonvarelserna kommer i horder för att söka hämnd på sina fallna bröder.

ALL THE DAMNED SOULS AT SEA
Tecknad av Guy Davis. Efter händelserna i berättelsen ovan beslutar sig Solomon Kane för att resa hem till England. I en hamnstad dräper han en häxa vars kropp sväljs av vågorna. Väl ute till havs blir Kanes skepp attackerad av en okänd kraft. Kan det vara häxan som söker hämnd?
solomonkanecomic05
ORD
Death’s Black Rider bygger som jag skrev ovan på två olika berättelser. Två som inte nämnvärt riktigt passar samman. Jag skall ge Allie att han verkligen har försökt men berättelsen är väldigt splittrad. Ena stunden slåss Kane mot demonvarelser för att i nästa stund glömma bort dessa för att koncentrera sig på ondskan i värdshuset. Därefter kommer demonvarelserna tillbaka och en präst dyker upp från ingenstans. Hela berättelsen är ett gnisslande gångjärn som måste smörjas. Det som däremot är bra är att det är fullt ös från början. Kane hinner knappt hämta andan och ladda om flintlåspistolerna innan det är dags för nya strider. Det finns stoff här som är bra men i slutändan önskar jag att berättelserna inte hade slagit ihop utan hade fått stå på enskilda ben.

All the Damned Souls at Sea är en udda skapelse. Det är en kort berättelse som mest genom inre dialog berättar om ett skepp som under en storm börjar falla samman. Själva berättelsen är det inte så mycket att orda om. Det är dock lustigt att Kane i slutet räddas av ett skepp som seglar under Red Ensign of Great Britain. Detta är mycket riktigt en marin flagga men den började först användas 1707, alltså minst 130 år efter när berättelsen utspelar sig.

BILD
Mario Guevara använder sig av en litet annorlunda stil än den han använde sig av i första volymen. Den är inte lika detaljerad och är mer primitiv. Jag gillar det då det ger serien mer liv och en ödesmättad stämning. Det stora pluset är dock Juan Ferreyras färgläggning som är betydligt mer passande än den vi såg Dave Stewart göra i The Castle of the Devil (volym 1).

Guy Davis tecknarstil passar dock inte alls Solomon Kane. Likt Mike Mignola är hans stil för orealistisk och görs bättre för serier med en lättare ton. Han gör dock ett bra försök med All the Damned Souls at Sea men jag hade hellre sett någon annan hålla i tecknarpennan.
solomonkanecomic06
OMSLAG
Åter är det Mike Mignola som gjort omslaget. Han lyckas bättre denna gång men problemet är fortfarande detsamma. Hans stil passar bara inte för Solomon Kane och jag önskar att Dark Horse hade lärt sig läxan för den massiva kritiken de fick från första volymen. Det gjorde de inte. Det är tydligen viktigare att använda sig av ett känt namn än att göra rätt.

SLUTORD
Överlag vill jag säga att Volym 2 är något bättre än Volym 1. Det är inget mästerverk men ett litet steg i rätt riktning. Volymen innehåller en hel del som är bra och som jag gillar. Det ger hopp inför inför den tredje och sista volymen som jag sätter tänderna i härnäst.

Mer Solomon Kane:
Solomon Kane Volym 1: The Castle of the Devil
The savage tales of Solomon Kane
Solomon Kane (2009 film)
Solomon Kane – The official movie novelisation