Jag har hitintills inte skrivit några inlägg om hur det är att skriva och vilka problem som jag har stött på. Detta blir det ändring på nu då jag tar upp frågan om försvenskade namn och översättandet av titlar.
Ett problem som jag tidigt stötte på när jag började skriva mina noveller om Karl Kämpe var om jag skulle använda de riktiga namnen på de historiska personerna som dyker upp eller om jag skulle använda de försvenskade namnen? Den första gången problemet visade sig var när jag började skriva om Ludvig XIV eller som han heter hemma i Frankrike Louis XIV. Under lång tid velade jag fram och tillbaka och ville verkligen gå med Louis. Men senare dök Peter den store upp och om jag skulle vara konsekvent och använda mig av hans ryska namn Pjotr Velikij uppstod problem. De flesta skulle nog veta vem Louis XIV var men vem tusan är Pjotr I? Allt eftersom fler namn började dyka upp blev svaret allt mer självklart att jag skulle använda mig av de försvenskade namnen för att undvika total förvirring. Alla Louis blev därför raskt utbytta till Ludvig.
Ett liknande problem som senare dök upp var titlar. Många titlar som hertig, baron, greve, markis finns inte eller har lokala motsvarigheter för landet i fråga. I Polen finns det exempelvis en titel som heter voivode vilket skulle kunna översättas rakt av till krigsherre. En mer riktig motsvarighet vore guvernör eller kanske medlem av senaten (sejmen). Voivode brukar på engelska och tyska översättas till duke respektive herzog, alltså hertig på svenska även om detta inte är helt korrekt. Den moderna betydelsen för voivode är provinsguvernör eller landshövding. För att det skulle passa in i mitt skrivande valde jag att använda mig av hertig. Detta må inte vara en perfekt översättning men det förmedlar vad jag vill berätta, det vill säga att det rör sig om en mäktig person i den polska aristokratin.
Fler liknande problem lär dyka upp i framtiden och jag kommer troligast att använda mig av det alternativ som gör texten mest lättbegriplig. Detta dock på bekostnad av det 100% korrekta. Detta är sådana avvägningar som de flesta som skriver förr eller senare måste göra. Jag tror båda varianterna går att använda sig av bara man är konsekvent.
3 svar
Jag tycker det låter klokt att använda svenska namn. Har också funderat på det där. Men framför allt har jag tänkt på det när det kommer till språket. Det kan ju te sig lite märkligt om 1700-talsmänniskor talar som moderna människor. Men samtidigt tycker jag att det känns som ett fullt förståeligt stilgrepp.
När jag själv väl börjar skriva prosa som utspelar sig på 1700-talet (vilket jag planerar att göra i det närmaste) kommer jag hålla dialogen undantagslöst på modern svenska. Man kan ju tänka sig annars att en författare gärna skulle vilja skriva ”tvenne” istället för ”två” exempelvis, men det tänker jag undvika.
Hur gör Peter Englund och andra författare du läst?
De flesta författare jag läst använder sig av modern svenska undantaget då de skriver rena citat. Nu har jag inte läst så många fiktionella romaner utan mest koncentrerat mig på militärhistoriska böcker. Undantaget är Ernst Brunner som skriver väldigt ”gammaldags” så att säga. Detta kan var nog så irriterande då man inte alltid förstår vad som står men efter ett hundratal sidor så vänjer man sig. Själv skriver jag modern svenska men har inget emot att slänga in något gammalt ord eller mening om jag tycker att det passar. Det ger i alla fall en illusion av att mina noveller utspelar sig under fornstora dagar.
Bra poäng med att slänga in ett gammalt ord eller mening. Jag får väl se vad jag väljer att göra, om jag gör så eller om jag försöker upprätthålla bilden enbart genom omvärldsbeskrivningarna. I en forumtråd omnämner jag exempelvis staden Gdansk som Danzig, vilket den hette under mitten av 1700-talet då äventyrsuppslaget utspelar sig. Jag tror att alla sådana detaljer är hyperviktiga för att skapa en genuin känsla hos läsaren. Men det har ju du koll på, du läser ju facklitteratur. Jag läser wikipedia. 🙂